Urval ur Johannesakterna

tolkning av Gordon Sandgren
 


 


Jag förmår knappt berätta för er eller nedteckna det som jag sett och hört. Men jag skall anpassa det för era öron, så att ni kan lära känna den härlighet som omger honom, den som var och är, både nu och i evighet. När han hade utvalt Petrus och Andreas, som var bröder, kom han till mig och min broder Jakob och sade: "Jag behöver er. Kom till mig!" Och min broder sade: "Johannes, den där lille pojken på stranden som har kallat på oss, vad vill han?" Och jag sade: "Vilken liten pojke?" Han svarade mig: "Han som vinkar till oss." Jag invände: "På grund av vår långa vaknatt på sjön ser du inte så bra, min broder Jakob. Ser du inte mannen som står där välväxt, skön och leende?" Han svarade mig: "Broder, honom ser jag inte. Men låt oss fara dit och se vad han vill."

När vi fört båten till land såg vi hur han hjälpte oss att göra fast båten. Men då vi skulle lämna platsen ville vi följa med honom, och då verkade han vara skallig med ett tjockt, yvigt skägg. Men Jakob såg honom som en yngling med skägg­fjun. Vi blev båda förundrade över vad det skulle betyda som vi där hade fått se. Och när vi båda följde honom och närmare tänkte över saken blev vi än mer villrådiga. Och dock hände mig något som var ännu mer förunderligt. Jag försökte nämligen att titta på honom då han var ensam, och jag såg aldrig hans ögon slutas utan de var alltid öppna. Ofta tycktes han vara en liten motbjudande man och andra gånger som om han vore himmelsk. Det fanns också något annat förunderligt hos honom. När jag låg till bords lät han mig ligga vid sitt bröst, och jag lutade mig mot honom. Och ibland kändes hans bröst vekt och mjukt men ibland hårt som sten så att jag förundrade mig och sade: 'Hur kan det vara sa?" Och när jag tänkte över det…[---]

En annan gång tog han med mig tillsammans med Jakob och Petrus upp på det berg där han brukade be, och vi såg hos honom ett sådant ljus att en människa som använder ett vanligt språk omöjligt kan beskriva vad det liknade. Han tog med oss tre upp på berget och sade: "Kom med mig!" Och vi gick, och vi såg på avstånd hur han bad. Eftersom han älskade mig, närmade jag mig honom försiktigt så att han inte kunde se mig, och jag stod där och såg på hans rygg. Och jag såg att han inte hade någon mantel på sig utan jag såg honom naken, och han var överhuvudtaget inte som en människa. Hans fötter var vitare än snö så att till och med marken lystes upp av hans fötter, och hans huvud räckte upp till himmelen. Och jag blev förskräckt och ropade till. Men när han vände sig om syntes han vara som en liten människa och han fattade tag i mitt skägg, drog i det och sade: "Johannes, tvivla inte utan tro. Och var inte så nyfiken." Och jag sade till honom: "Herre, vad har jag då gjort?" Och jag säger er, bröder, att jag på det stället, där han drog mig i skägget, kände sådan smärta i trettio dagar att jag sade till honom: "Herre, om det lilla rycket i skägget när du skämtade med mig, gjorde så ont, hur skulle det ha känts om du slagit mig!" Och han sade till mig: "Låt det i framtiden vara så att du inte frestar den som inte kan frestas."

Petrus och Jakob förargades emellertid över att jag talade med Herren, och de vinkade till mig att jag skulle komma till dem och lämna Herren ensam. Och jag gick och båda sade till mig: "Vem var det som talade med Herren när han var på berget? Vi hörde båda honom tala med någon." När jag tänkte på hans uppenbarelse och hans kropp som har många former och hans vishet, sade jag: "Det får ni veta av honom, om ni frågar honom."

En annan gång då vi, alla hans lärjungar, sov i ett hus i Gennesaret, iakttog jag vad han gjorde sedan jag svept in mig i min mantel. Och jag hörde honom först säga: "Johannes, sover du!" Och när jag låtsades sova, fick jag se en annan som var lik honom komma, och jag hörde honom säga till min Herre: 'Jesus, de som du har utvalt tror ännu inte på dig.' Och min Herre sade till honom: 'Du talar sant. De är ju människor.'

Jag skall berätta för er om en annan underlighet, bröder. Då jag ville röra vid honom, kände jag en solid och fast kropp. Men ibland, när jag rörde vid honom, var kroppen immateriell som en ande, ja som om den överhuvudtaget inte existerade.

När han en gång blev inbjuden till en farisé och kom till bjudningen, gick vi med honom. Och var och en fick en bit bröd och han fick också ett stycke. Och han välsignade sitt stycke och delade det med oss. Och var och en av oss blev mätta av det lilla stycket vi fick, men våra bröd hade bevarats orörda så att de som bjudit honom förundrade sig.

Jag ville ofta när jag vandrade med honom se om hans fotspår på marken syntes. Ty jag såg att han svävade över marken. Men jag såg aldrig några. Detta berättar jag för er, bröder, såsom en uppmuntran så att ni tror på honom. Ty hans mäktiga undergärningar måste förtigas, eftersom de inte kan beskrivas.

 

[Svenska Gnostiska Biblioteket]