Relationsteorin

 

 

Kapitel 5

 

 

Gud med stor hjärna

 

MÄNNISKA SKAPAS av MÄNNISKA


 

Den plötsligt uppkomna intelligens och medvetenhet som människan tycks ha fått kan knappast ha följt naturens vanliga utveckling. Som så ofta annars blir naturen störd av yttre påverkan.

 

Någon eller något tycks ha inkräktat i vår utveckling

Det finns gott om indicier i den historiska och religiösa mytologin som bekräftar att så varit fallet.

I Bibeln antyds att problemet uppstod i och med människans plötsligt påkomna intellektuella intelligens. Det märkliga är att denna intelligens tycks ha tagit sig rent fysiska uttryck, som om hela kroppen inte riktigt hängde med i utvecklingen.

I 1:a Mosebok 3:16 sa Gud till kvinnan efter att Adam och Eva hade ätit frukten av "kunskapens träd":

”Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn.”

Med anledning av den ökade intelligens människan utvecklade då hon åt av denna magiska frukt, borde även det ofödda barnets hjärnstorlek ha ökat, vilket då ledde till att fostrets huvud blev större. Men kvinnans sköte följde inte med i utvecklingen utan vart oförändrat. Detta kan ha lett till de onaturliga svårigheter kvinnor har att föda barn.

Om människan hade utvecklat sin hjärnkapacitet på ett naturligt sätt (dvs betydligt långsammare), hade förstås kvinnans kropp hunnit anpassa sig till storleken på fostrets huvud.

 

Så vad hände egentligen en gång i forntiden?

I 1:a Mosebok 1:26 står det så här:

Och Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika."

Tydligen överförde Gud sina gener från en mer utvecklad hjärna på oss mer primitiva varelser och tydligen var Gud av kött och blod precis som vi.

 

 

Men till vem talar den ende Guden: "låt oss göra människor till vår avbild".

Faktiskt används pluralformen på det här stället i Bibeln, som annars erkänner endast en Gud; det heter nämligen elohim som betyder "gudomar". Den ende Guden avslöjar också andra gudar i och med det första budordet: Du skall inga andra gudar hava jämte mig! Dessutom uppvisar han en påfallande mänsklig egenskap: Svartsjuka!

 

En annan pluralform på övermänskliga väsen i 1:a Mosebok är nefilim, som betyder "de som steg ner ifrån himmelen".

Här antyder Bibeln att den Ende och högt ärade Guden kan ha varit flera olika personer i mänskoliknande gestalter, nedstigna från himlen och kanske just därför dyrkade som gudar.

 

Ytterligare en intressant källa till människans skapelse hittades för något mer än hundra år sedan av en äventyrslysten arkeolog vid namn Georg Smith. Han grävde fram massor av lertavlor i ruinerna av den assyriske konungen Assurpanipals palats. Kilskriften på dessa tavlor visade att det var brottstycken av världens äldst bevarade bibliotek. En av dessa texter berättar en mycket gammal sumerisk myt hur:

"...gudarna själva en gång i tiden inte hade något annat val än att plöja jorden och förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett".

Den mest förslagne av dem, sötvattnets gud, låg avsiktligt och slumrade under denna period. Slutligen väcktes sötvattenguden, vars namn var Enki, av sin moder Nammu. Nammu klagade över gudarnas hårda arbete. Enki föreslog att man skulle skapa ett marionettliknande släkte som kunde utföra det nödvändiga arbetet i deras ställe.

 

I nästan alla skapelsemyter har människan kommit till genom gudars inblandning. I såväl sumeriska, babyloniska, egyptiska, judisk-kristna, grekiska, nordiska, österländska, indianska, sk primitiva religionsmyter, m.fl.

Är alla dessa idéer runt hela vårt jordklot bara fantasier från en frustrerad mänsklighet som inte på annat sätt kunnat begripa hur vi har kommit till?

Nej! Det är hög tid att vi genomskådar dessa rika myter vi ärvt från forntiden.

Naturligtvis har myterna "friserats" under årtusenden men temat är så samstämmigt att vi med lite inlevelseförmåga bör kunna hitta fram till kärnan och dess verkliga betydelse.

"Gudarna" har med all sannolikhet funnits och de var många till antalet inte en enda. Frågan är snarast: Vilka var de? Och vilka var jättarna som omnämns i 1:a Mosebok?:

"Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur dem som de funno mest behag i…

Vid den tiden, likasom och efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som voro så namnkunniga.”

Följande är hämtat ur ENOKS BOK som troligen är förlagan till bibelns mystiska nämnande om guds söner och jättar:

"Människorna hade börjat föröka sig på jorden och söner och döttrar föddes åt dem. Och änglarna, observatörerna från himlen, såg och fick behag till människornas döttrar för de var mycket vackra, och de sa till varandra: "Kom, låt oss välja vackra kvinnor bland människornas döttrar och avla barn med dem." Och Semjaza, som var deras ledare, sa till de andra änglarna som var med: "Jag tror inte att denna handling kommer att godkännas av himmelsfolket, och jag kommer ensam att få skulden." Men alla de andra svarade honom och sa: "Låt oss alla avlägga en ed, och förbinda oss att göra gemensam sak och på så vis fullfölja denna plan." Sedan svor de alla tillsammans och beslutade sig genom en gemensam ed att genomföra handlingen. Och de var tillsammans c:a två hundra personer som för 450 år sedan, i min fader Jareds dagar, landade på toppen av Hermons berg. Och dessa är namnen på deras ledare: Semjaza, deras högste ledare, Araklba, Rameel, Kokablel, Tamlel, Ramlel, Danel, Ezeqeel, Baraqijal, Asael, Armaros, Batarel, Ananel, Zaqiel, Samsapeel, Satarel, Turel, Jomjael, Sariel. Dessa är deras viktigaste ledare.

Och alla två hundra änglar som stigit ned från himlen tog till sig kvinnor, och var och en valde åt sig en kvinna de fann behag i, och de gick in till dem och älskade med dem och de fick storväxta barn. Och de lärde dem allehanda konster som att göra sig vackra med färg, att odla växter och göra medicin.

Och Azazel lärde människorna göra svärd, knivar, sköldar, och bröstplåtar, och han lärde dem framställa metaller av jorden och konsten att bearbeta dem, och armband och ornament, att använda ämnet antimon, och att måla vackra ögonlock, att använda dyrbara stenar, och att tillverka färgtinkturer.

Men det uppstod mycken laglöshet, det begicks otukt mot människorna, och de blev vilseledda och fördärvade på alla vis.

Semjaza lärde ut trolldom och drogtillverkning, Armaros hur man löste sig från trolldom, Baraqijal lärde ut astrologi, Kokabel astronomi, Ezeqeel kunskap om moln, Araqiel tecken från jorden, Shamsiel tecken från solen, och Sariel kunskap om månens bana.

Jättarna förökade sig mycket och de trängde undan människosläktet, och när människorna inte längre orkade stå emot jättarna, vände sig jättarna mot människorna och började till och med att äta dem. Och de började misshandla däggdjur, fåglar, kräldjur och fiskar och så småningom började de äta varandra och dricka varandras blod.

Vid den tiden började människorna klaga och lida. Och som människorna förstördes och kom allt längre bort från sitt naturliga ursprung, ropade de och grät, och deras rop hördes upp till himmelens port. ."

Jättarna var en sexuell korsning mellan gudar och människor enligt Bibeln och Enoks bok.

Många myter nämner också dvärgarna som en särskild ras eller art. Vilka de var får vi inga direkta ledtrådar till. De tycks inte ha blivit skapade eller uppkommit på något onaturligt sätt.

Dvärgarna kan ha varit en primitiv människoapa utvecklad enligt evolutionens lagar. Men en sexuell förening mellan gudar och dvärgar med avkomma som följd får vi inga indikationer på. Den biologiska skillnaden var antagligen för stor. Däremot är det tänkbart att de utförde genmanipulation på dvärgarna för att skapa en tillräckligt intelligent arbetare, alltså människan. Vilket i så fall skedde långt före den tid då de nedstigna gudarna befruktade människodöttrarna.

I en av de gamla sumeriska skapelsetexterna heter det:

"Blod vill jag taga och ben vill jag forma"....

Och i den gnostiska skriften ”Verkligheten bakom Härskarna”, står det så här:

”Härskarna funderade ut planer och sa, "Kom, låt oss skapa en människa som kommer från jorden". De skapade en varelse som passade på jorden. Härskarna [...] kropp [...] har [...] kvinna [...] är [...] med ett ansikte från ett djur. De tog mylla från jorden och blandade med deras egna kroppar och försökte efterlikna Gudsbilden som hade framträtt för dem i vattnen och skapade så en människa. De sa, "Låt oss behålla den form som vi har skapat, och ge den sin manliga motsvarighet [...]". De gjorde detta utan att förstå Livets verkliga kraft, eftersom de själva var ur balans. Och Härskaren andades på hans ansikte; och människan fick en själ (och förblev i det tillståndet) under lång tid. Men de kunde inte få honom att gå upprätt på grund av deras kraftlöshet. De framhärdade som stormbyar (i att blåsa), för att försöka framställa en motsvarighet till den bild som hade framträtt för dem i vattnen. Men de kände inte till Livskraftens verkliga identitet.”

Texten här antyder att gudarna hade stora svårigheter med att skapa människan. Många experiment ledde till misslyckat resultat innan människan blev en varelse de blev nöjda med.

 

Vilka var gudarna då?

Hade de invandrat från andra planeter eller var gudarna en högt utvecklad ras på Jorden som gått under i en civilisationskris vi först detta århundrade börjar kunna få en föreställning om?!

 

 

Att ett storkrig avslutade deras Jordiska storhetstid antyds i de österländska Vedaskrifterna, där människorna näst intill förintades av det fruktansvärda "Brahmavapnet" (Gudsvapnet) som i beskrivningen påminner om ett kärnvapen:

"Drona satte då in Brahma-vapnet varvid jorden med dess berg och floder och träd darrade och våldsamma vindar började blåsa...

Med Brahma-vapnet har du bränt män på jorden som intet ha med vapen att skaffa. Detta är inte rätt. Lägg detta vapen åt sidan. Det får inte användas mot dödliga. Om Brahma-vapnet avfyras kan det förtära hela världen. Det kommer att döda dig själv och dina egna trupper..."

Tydligen finns det erfarenheter i den tidiga historien av ett vapen som kan förtära en hel värld. Tankarna går till vår granne, planeten Mars. Denna rödbrända sterila stenöken som associeras till våld, brutalitet och krig kan vara en sådan erfarenhet. I politisk astrologi betyder Mars revolution eller rentav civilisationens undergång. Det finns också tankar om att asteoridbältet som ligger utanför Mars bana kan ha varit en planet en gång i tiden och som sprängts sönder i miljoner bitar.

Ur den gnostiska boken "Kristus och Sofia":

"Och deras himlar kommer att falla den ena faller på den andra och deras styrkor kommer att förgöras genom eld. Deras stabila riken kommer också att vara omkullvälta. Och hans himmel kommer att falla och brytas itu. Hans [...] kommer att falla ner på [...] förstöra dem; de kommer att falla ner i avgrunden, och avgrunden kommer att omsluta dem."

Ur Enoks bok:

"Höga berg skall skaka, och höga kullar skall jämnas med marken, och de skall smälta som vax innan de flammar upp. Världen skall klyvas i små delar, och allt som är därpå skall förstöras, och förstörarna skall därmed få sin dom."

 

I nordisk mytologi gick en hel civilisation under i det gigantiska kriget "Ragnarök".

Här beskrivs de hiskliga vapnen: Hel, Fenrisulven, Midgårdsormen och Surt med det svärd som vid användandet avgav ett kraftigare ljussken än solen!

Efter kriget kom "Fimbulavintern" som varade i 3 år utan sommar (en effekt som idag anses bli följden av ett större kärnvapenkrig då solen inte förmår tränga igenom det stoftmoln som bildas i atmosfären).

Kriget beskrivs utifrån Vilhelm Grönbechs tolkning av gudasagan:

"När Ragnarök, gudarnas sista strid, stundar, kommer tre barska vintrar å rad, som räcker hela året utan mellanliggande somrar. Snön yr från alla världshörn, vinden svider, och frosten biter igenom allting, och det finns ingen värme i solen. Och före dem går tre andra nödår, då världen är full av kamp, och detta krig är inte som förut en ärlig strid mellan fiender, där de som segrade och de som föll båda fick lika stor del av äran. Ty på den yttersta tiden skall människorna förvildas till sitt sinne, så att de glömmer gammal ära och tukt för sina rasande begär. Då skall bröder utgjuta varandras blod, och då kommer fadern inte att skona sin son eller sonen sin fader. I den nöd får jättevargen makt att sluka solen, så att människorna vacklar omkring på jorden, och dess broder slukar månen, så att alla stjärnor på himlen störtar ned. Och då börjar även jorden gunga upp och ned, så att träden lossnar vid roten och störtar omkull, klipporna springer sönder med ett brak, och alla band som höll vidundren bundna brister. Fenrisulven kommer lös och rusar åstad med vitt uppspärrat gap, ena käften stryker utmed jorden och den andra sopar längs himlen, och elden gnistrar ur hans ögon och näsborrar. Midgårdsormen kastar sig av och an och börjar kliva upp på stranden, och dess stjärt piskar havet, så att mäktiga vågor rullar långt upp på land. I bränningen kommer dödsbåten flott - den heter Nagelfar och är gjord av döda mäns naglar - och vid åran står jätten Hrym och styr.

Nu samlas jättarna från alla håll. Midgårdsormen vältrar fram, medan ettret står omkring den, fyller luften och lägger sig över havet. Vid hans sida springer ulven. Även hunden Garm, som dittills stått bunden utanför Gnipeshålan, kommer skällande. Hrym står högrest på Nagelfar och styr, och han har alla tursarna ombord. Himlen rämnar, och genom öppningen rider Muspelsönerna in, kringvärvda av lågor. I spetsen rider Surt, och han bär i handen ett svärd, vilket lyser mer bländande än solen (kanske ett kärnvapen - vår anm.). När de rider över Bifrost, darrar bron och brister med ett brak. Loke infinner sig, och han har alla de döda från Hel med sig. Alla församlas på slätten Vigrid, som är så bred att den mäter hundra mil på varje sida.

När Heimdal ser all dessa vältra fram, griper han Gjallerhornet och blåser högt. Gudarna rådslår. Odin beger sig till Mimers brunn för att söka få ett råd av Mimer. Asken Yggdrasil står och darrar, fasa griper alla varelser, till och med dvärgarna står utanför sina öppnade stenar och flämtar av rädsla. Asarna fattar skyndsamt sina vapen - einhärjarna likaledes - och drar åstad med Odin i spetsen för att fylkas på slätten Vigrid. Med spjutet Gungner i hand går Odin mot ulven, och denne slukar guden, men i samma ögonblick sätter Vidar sin fot i ulvens gap - nu består hans tjocka sko provet - med ena handen griper han tag i överkäken och sliter sönder gapet, så att ulven störtar död till marken. Tor kan inte hjälpa Odin, därför att han av alla krafter måste värja sig mot ormen. Han ger den banesår men hinner inte ta mer än nio steg efter sin seger, förrän han faller död ned av det etter som vidundret sprutar över honom. Frej möter Surt, och det sitter hårt åt innan jätten lyckas fälla honom. Nu får Frej bittert ångra att han en gång lämnat sitt goda svärd ifrån sig. Under tiden kämpar Tyr med hunden Garm, och de dräper varandra, och likaledes ger Loke och Heimdal varandra banesår. När Surt är ensam kvar på valplatsen, slungar han eld ut över jorden, och hela världen blossar upp i lågor (ett globalt atomkrig? – vår anm.).

När branden upphört och allt blivit stilla, stiger jorden nyfödd upp ur havet, grön och fager, och på dess åkrar vajar säden för vinden, utan att någon sått. Forsar störtar utför fjällväggarna, örnen kretsar högt uppe över dem och spanar efter fisk. Då ulven med uppspärrat gap rusade mot solen, födde hon en dotter lika fager som hon själv, och sedan gudarna dött, far det nya himlaljuset utmed samma bana som sin moder. Över fältet går de båda asarna Vidar och Vale, vilka icke skadats av vare sig böljorna eller lågorna, och till dem sällar sig Tors söner Mode och Magne, som inte heller lidit något men, och de har hittat sin faders hammare. Balder och Höder kommer upp från dödsriket. Alla slår sig ned på Idaslätten, där Asgård stått.

De sätter sig i gräset, där de hittar det gamla tavelspelet, och de talar om allt det väldiga som hänt; de bringar i erinran Midgårdsormen, som kramade jorden, Tors styrka och Odins djupa vetande.

I Hoddmimes hult börjar livet på nytt. Där har två människor, Liv och Lifthraser, hållit sig gömda och stillat sin hunger genom att slicka morgondagg. De avlar ett nytt släkte, som uppfyller jorden".

Berättelsen är målande i sin formulering. Man kan riktigt se framför sig en liten spillra som överlevt denna världskatastrof. Men de får allt svårare att få det uppväxande släktet att förstå vad som verkligen hände. Den högtstående kulturen med teknik som kanske var vida överlägsen den vi har idag gick fullständigt under. Människorna fick börja om från början och fick under långa tider leva som djur.

Hur skulle de överlevande kunna förklara ett vapen vars effekter gav ett ljussken "mer bländande än solen", som slet upp träden med sina rötter, kastade omkull stora klippor och dränkte nästan hela planeten.

Hela berättelsen ger en känsla av att verkligen ha inträffat. Det är inte en framtidsförutsägelse som vissa tolkare vill ha sagt utan är berättad för ett primitivt stenåldersfolk, formulerad så att de överhuvudtaget skulle ha en chans att kunna föreställa sig vad som hade hänt.

Att jorden steg "nyfödd upp ur havet" kan antyda att myten syftar till samma händelse som den bibliska berättelsen om en översvämning. Lokala myter om en världskatastrof finns från skilda håll i världen, detaljerna kan variera men i det stora hela är de identiska: Gudar kom ned från himlen och skapade människan. En högkultur har funnits och som gick under i en civilisationskris. En ny utvald och bättre människa växte upp och fick börja om på nytt.

Människorna, gudarna, jättarna och dvärgarna näst intill förintades i ett storkrig med översvämning som följd. Det nya släktet växte upp och den gamla kulturen föll i glömska. Endast några underliga sagor finns kvar som inte många tror på längre.

 

Förlagan till den bibliska syndaflodsberättelsen, det sk Gilgamesh-eposet, som är en av de äldsta skrifter vi känner och i vissa delar torde gå tillbaka till tredje årtusendet f.Kr. beskriver mötet med hjälten Gilgamesh och Utnapishtim, identisk med bibelns Noa. Utnapishtim överlevde katastrofen och berättar för Gilgamesh följande:

"Jag vill för dig, Gilgamesh, yppa något förborgat och låta dig få del av gudarnas hemlighet.

Shuruppak, en stad som du känner, belägen på stranden av Eufrat, denna stad var redan urgammal, då gudarna i densamma, storgudarna, fingo lust att ställa till en stormflod.

Där var deras fader Anu, deras furste, hjälten Enlil, deras minister Ninurta, deras visir Ennugi. Ninigiku-Ea hade suttit med dem och delgav (--) vad de hade talat om…

Man från Shuruppak, son av Ubara-Tutu! Riv ditt hus, bygg ett skepp! Lämna gods i sticket, sök livet! Försmå egendom, rädda livet!…"

Berättelsen fortsätter med att beskriva båtbygget och dess konstruktion, därefter är tiden mogen att gå ombord:

"Jag gav akt på vädrets utseende - vädret var fruktansvärt att se. Då gick jag in i skeppet och stängde min dörr. Åt skeppets kapten, skepparen Puzur-Amurri, anförtrodde jag "storbygget" jämte dess last.

Vid första glimten av morgonens gryning steg ett svart moln upp från himmelens grund. Adud dundrar i dess mitt, Shullat och Hanish rycka fram, Draga som härolder över berg och land. Iragal sliter loss skeppspålen, Ninurta går och spränger dammarna. Anunnaki höjde (sina) facklor, låtande landet låga i deras sken. Adads raseri steg ända till himlen, förvandlade allt ljus i mörker. Landets yta rämnade som en (kruka).”

En stor asteroid slog ner på jorden och orsakade en fruktansvärd katastrof.

Dagen lång (rasade) sydstormen, for ilande fram (att dränka bergen) i vatten, drog som en slaktning fram över människorna. Den ene ser ej den andra, människorna urskiljas ej i himmelen!

Gudarna räddes för stormfloden, (smögo) sig upp till Anus himmel, lägrade sig vid ringmuren, hopkrupna som hundar. Ishtar skriker som en barnaföderska, gudafurstinnan, den skönstämmiga, jämrar sig:

"(Vad fordom var) är vordet till jord, för att ont jag påbjöd i gudarnas församling. Huru kunde jag i gudarnas församling påbjuda sådant, påbjuda en kamp till mina människors fördärv? Det är dock jag som låter mina människor födas! Nu uppfylla de havet liksom yngel av fisk!"

Anunnaki-gudarna klaga med henne, gudarna sitta försänkta i gråt, med slutna läppar (jämra de sig)…

Jag öppnade en lucka, ljus föll på mitt ansikte. Jag gav akt på vädret: det rådde stillhet. Hela mänskligheten var vorden till jord! Jämn som ett tak, låg en sumpmark! Då sjönk jag på knä, satte mig att gråta, över mitt ansikte strömmade tårar."

 

Effekten blev tydligen värre än vad gudarna hade tänkt sig. Kriget fick förödande globala följder. Tankarna går till det mytologiska Atlantis. Var detta den sägenomspunna kontinenten som sjönk i havet efter asteroridnedslaget och var det svallvågorna från den sjunkna landmassan tillsammans med klimatförändringar som orsakade översvämningarna?

 

Noas bok:

"Jag hade lagt mig ner i min farfar Mahalalels hus, när jag såg i en syn hur himmelen kollapsade och föll till jorden. Och när den föll till jorden såg jag hur den svaldes av jorden i en stor avgrund, och bergen på jorden bröts sönder, och kullar sjönk ner och jämnades med marken, och höga träd slets sönder från deras stammar, och slungades ner och sjönk i avgrunden. Och då började jag att gråta högt, och sa: "Jorden är förstörd."

Enoks bok:

”Två monster hade delats av skakningen, ett vidunder som kallas Leviathan, och det slog ner i en avgrund i oceanens vattenströmmar. Och ett annat monster som kallas Behemoth, som med sitt bröst slog ner i en ödslig vildmark på östra sidan av trädgården, namngiven Duidain, där de utvalda bor, där min farfars far togs upp, den sjunde från Adam, den första människan som skapades. Och jag bönföll den andra ängeln att han skulle förklara kraften från de där monstren, hur de delades på en dag och kastades ner på jorden, en i avgrunden i havet, och den andre på torra land i vildmarken. Och han sa till mig: "Du människoson, häri skall du söka efter att få veta vad som har gömt sig i jorden."

De två monstren kan ha varit asteroider som härstammade från den förstörda planeten utanför Mars bana. De "styrdes" ned mot jorden och den ena slog ner i havet och orsakade en gigantisk svallvåg som rullade runt jordklotet flera varv och dränkte allt liv. Den andra slog upp ett stort hål i jorden och den ”rämnade som en kruka”. Brinnande lava strömmade ut och jordbävningar bidrog till förstörelsen.

En spillra människor överlevde dock katastrofen och blev stommen till det kommande människosläktet. Det krigiska jättefolket förintades nästan helt, vilket var gudarnas mening. Dvärgarna dog också ut och gudarna flydde eller decimerades till antal och kanske assimilerades med människorasen.

I bibeln talas det inte så mycket mer om gudarna efter syndafloden, men enstaka möten med flygande övernaturliga varelser gav näring åt religionernas framväxande gudabilder. En berättelse i Gamla Testamentet har satt myror i religionsforskarnas huvuden. Det är skildringen av profeten Hesekiels sällsamma syn:

"Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld... Och mitt däri syntes något som liknade fyra väsenden, vart väsende hade fyra ansikten och fyra vingar... Deras ben voro raka och deras fötter såsom fötterna på en kalv, och de glimmade såsom glänsande koppar. Deras vingar voro utbredda upptill; vart väsende hade två vingar med vilka de slöto sig intill varandra och två som betäckte deras kroppar.

Och de gingo alltid rakt fram; vart anden ville gå, dit gingo de... Och när de gingo lät dånet av deras vingar i mina öron såsom dånet av stora vatten.

När de stodo stilla höllo de sina vingar nedsänkta. Ovanpå fästet som vilade på deras huvuden syntes något som såg ut att vara av safirsten och som liknade en tron; och på tronen satt en som till utseendet liknade en människa".

 

Denna text tolkas vanligtvis som ett möte med en andlig värld, men det är troligare att Hesekiel fick göra en fysik observation av en flygfarkost av något slag. Hesekiel som naturligtvis var helt okunnig i flygteknik och utifrån sin verklighet försökte han beskriva det fantastiska han upplevde med termer och begrepp som han kände till. Tekniska detaljer blev djur och vingar. Han kallade de flygande väsendena för ”keruber”. Det hebreiska ordet kerub betecknar något bärande, uppbärande. Vissa kännare av det hebreiska språket anser att det i ordet kerub ligger en konsonantomkastning, att ordet i själva verket betyder vagn, speciellt stridsvagn, i det här fallet flygande stridsvagn. Det var på ett sent stadium som keruberna började avbildas som små knubbiga änglabarn med vingar. Flygande vagnar är vanliga i gamla testamentet (Se Ufo i bibeln). Keruberna är Herrens tronbärare: "han som tronar på keruberna" är en många gånger mötande beteckning för Gud. I Ps. 18:11 f. Sägs Herren "fara på keruben" bland ljungeldar och tjocka moln. Förutom keruber nämns de sexvingade "seraferna" också de i anknytning till möten med Gud.

 

 

I nya testamentet är den mest kända flygberättelsen förstås Jesu himmelsfärd. I bildkonsten framställs ofta himmelsfärden med Jesus sittande i något som liknar en mandelformad eller rund kapsel.

 

 Denna intressanta text finns att läsa i det apokryfiska Johannesevangeliet:

"Då Herren hade talat dessa ord till oss, medan vi var församlade, en skara lärjungar, syntes ett lysande moln som omgav oss och hela berget. Vi såg stegar av eld resta från himlen till jorden och kring dem talrika änglaskaror av keruber och serafer. Somliga av dem höll i händerna basuner och trumpeter, i vilka de blåste med sin mun.

På berget uppsteg en ljuvlig doft, vars like aldrig hade känts på jorden, ty den var starkare än doften av mysk och ambra. Vi såg även hjul av eld och en brinnande vagn, omgiven av ansikten av eld och alla steg upp till himmelen och ned från den. Vi såg också en skara änglar med krukor i händerna, vilka innehöll eld och där ovanpå rökelse mera doftande än någon vällukt. Deras vingar slog mot varandra. Sedan såg vi Herrens ansikte tilltaga i glans och lysa såsom solens sken. Dock var det tusen gånger klarare än detta.

När lärjungarna såg detta, föll de på sitt ansikte och tillbad. Och de kände stor fruktan och skräckfylld bävan och grät häftigt av or…

…Då han hade gjort så med lärjungarna, for han upp till himmelen i en vagn av ljus. Därvid bävade jorden, bergen skälvde, världen förmörkades, molnen dundrade och skyarna blixtrade. Vagnen som bar honom ledsagades av änglar, keruberna flög omkring honom och seraferna prisade hans namn heligt. Krafterna jublade och makterna förhärligade honom. Gabriel ropade, Mikael stötte basunen, alla änglarnas grader lovsjöng och jorden skakades.

Vi såg vår Herre Kristus fara upp till himmelen på kerubernas skuldror och vindarnas vingar…"

I ett 600 år gammalt evangelium skrivet av två ryska patriarker står det att:

”frälsaren lyftes till himlen av ett moln och en eldvagn. Denna farkost steg allt fortare ju större höjd den nådde och att inget mänskligt öga till sist förmådde följa den”.

 

 

Allteftersom vår egen tekniska utveckling går framåt och vi själva börjar förflytta oss i rymden kan vi börja tolka gamla "hopplösa texter". Kanske har utomjordiska besökare för länge sedan överfört sina gener på en mer primitiv art här på Jorden. Vår historia och inte minst den religiösa behöver verkligen omprövas och testas i sannolikhetens ljussken för att ge oss en bättre förståelse för människans beteende och känsloliv. Religiösa tolkningar av forntidens gudar gjordes av människor som upplevde en teknik och överlägsen intelligens som inte fanns i deras normala föreställningsvärld. Gudarna kunde flyga, alltså fick de fågelvingar. Tekniska detaljer jämfördes med djur och andra naturfenomen. Flygmaskiner och andra vidunderliga farkoster blev fantasidjur som eldsprutande drakar eller gripar, keruber, serafer och sfinxer.

 

 

En källa till förståelse av religionernas uppkomst är en gammal bibeltext som antyder ett utomjordiskt inblandande:

Joh. uppenbarelse kap.12:7-9:

"Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem, men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer någon plats för dem. Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom."

Föreställ dig att denne Satan och hans anhängare (nefilim = de som flydde från himmelen), levde på någon planet inte så långt från jorden.

Låt oss säga de kom från den röda planeten Mars, vår närmsta granne räknat mot de yttre planeterna. Det kan även ha funnits ytterligare en planet utanför Mars, en förstörd och exploderad planet. Ryssarna har kallat den för Faeton. Resterna av Faeton är troligen vad vi idag kallar "asteoridbältet".

I dag vet vi att det funnits vatten på Mars, man kan tydligt urskilja uttorkade flodbäddar och hav på de satellitbilder som skickats ner till Jorden.

Mars och Faeton kan mycket väl en gång i tiden ha härbärgerat intelligent liv. Ett gudakrig ledde till en kärnvapenkatastrof som utvecklade en kedjereaktion i havet så att allt vatten på Mars brann upp och brände hela planeten till röd lera och förstörde därmed den skyddande atmosfären (kanske syftar den nordiska gudasagan på en sådan katastrof: …När Surt är ensam kvar på valplatsen, slungar han eld ut över jorden, och hela världen blossar upp i lågor – Se även Enoks bok). De som överlevde katastrofen flydde till jorden för att aldrig kunna återvända. Planeterna blev obeboeliga.

Tecknet för Mars är en ring med en pil (samma som manligheten). Ringen föreställer planeten och pilen kan föreställa livets flykt därifrån. Att Mars betecknas som "krigsplaneten" kan ha sin grund i en verklig forntida händelse.

 

 

De som stått som förebilder till religionernas guds- och djävulssymbolerna är troligen de gudar som omnämns i de sumeriska skrifterna och i Enoks bok. Det var "gudar" som flydde från himmelen. I himmelen blev en av dem medveten om sin gudomliga natur men han hade lite svårt att hantera sin nyvunna insikt. Att upptäcka det gick honom åt huvudet och han vill själv bli dyrkad som en gud: "Varför skall jag ge äran åt någon annan, varför skall jag prisa och icke prisas?" (Se Apokryfiska Johannesevangeliet, Svenska Gnostiska Biblioteket). Upproret mot naturlagarna och storhetsvansinnet ledde till det krig som den övermodige och hans folk förlorade och tvingades fly till den primitiva Jorden. Väl här behövde de en arbetare åt sig för att utföra nödvändiga uppgifter som de själva inte orkade göra. På Jorden blev deras kroppsvikt mer än dubbelt så stor som på Mars (om det var därifrån de kom) eftersom gravitationen är 2,5 gånger större på Jorden, så allting blev betydligt svettigare och tyngre. I detta skede uppstod idén att skapa människan. Den primitiva apmänniska de stötte på, var inte tillräckligt intelligent för att kunna utföra gudarnas instruktioner så de behövde öka på intelligensen genom att tillföra något av sina egna gener.

I en sumerisk text, "Skapelsens epos" förklarar guden Enki:

"Jag vill frambringa en primitiv varelse, ‘människa’ ska vara hennes namn. Jag vill skapa en primitiv arbetare; han skall stå i gudarnas tjänst, för att de må få det lättare…

Människan "skapades" av dessa "Gudar" och blev en blandning av dem och den primitiva jordmänniskan.

Ett kosmiskt brott var ett faktum. En inblandning i naturen som enligt universell lag var förbjudet. Gudarna skapade människan och störde oss i vår naturliga utvecklingsprocess. Vi fick en intelligens oss pådyvlade som vi inte kunde hantera. Människans och främst jättarnas okontrollerade utveckling och aggressiva agerande blev ett direkt hot mot naturen och i sin förlängning mot gudarna själva. Den ekologiska balansen rubbades och inget naturligt motstånd fanns som kunde hålla jättefolket i schack. Därför bestämde sig ett annat gudafolk för att utrota de fallna änglarna och deras misslyckade skapelse.

Vår kristna tradition bjuder att människans syndfulla leverne var orsak till den flod som skulle dränka större delen av mänskligheten. Floden har blivit kallad syndafloden, men betydelsen kan inte vara mer felaktigt. Professor Gösta Bergman förklarar begreppet i ORD MED HISTORIA:

"Syndaflod: Ordet syftar på den naturkatastrof som enligt 1 Mos. 6:17 f drabbade människorna till straff för deras synder. I verkligheten har dock första leden av ordet från början ingenting med synd att göra. I sin ursprungliga form möter man uttrycket i forntyska utläggningar av bibeln. Det skrivs där sinvluot. Förleden sin betyder utan avbrott, hel, total det är samma partikel som ingår i ordet siregna, regna utan avbrott, känt från svenska och norska dialekter. Tidigt smög sig emellertid ett t in i ordfogen och man skrev sintfluot - så gjorde redan Notker, en lärare vid klosterskolan i S:t Gallen i Schweiz på 1000-talet.

Från sintfluot kom man med en nära till hands liggande omtydning till sundfluot. Luther skrev visserligen själv Sindflut, men han kunde inte hindra att den omtydda formen trängde igenom under 1500-talet. Redan Zurichbibeln från 1537 har formen Sundflut och det är denna tyska form som är källan för vår syndaflod, som inte tycks kunna påvisas i vår litteratur före 1620. Vår bibel talar bara om "floden"."

Vi har genom historien gjort misstaget att tro att vårt medvetandeblivande var vårt eget fel, en synd, och kring den utgångspunkten har vi byggt en religiös förklaringsmodell som inkluderar att floden var ett straff från Gud. I själva verket handlar myterna om att det var de fallna änglarna som skulle straffas och jättarna skulle utrotas.

Flodens och krigets effekter fick katastrofala följder och en del av gudarna strök själva med. Men en spillra utvalda människor överlevde katastrofen, räddade av andra gudar som önskade vår fortlevnad. Noa och hans familj utgjorde stommen till den utvalda människan och de skulle på nytt befolka jorden. Detta blev kallat den "Nya Tidsåldern"

 

Våra skapare lade skulden på "Ormen" för att allt hade gått snett. Paradoxalt nog hade Enki beteckningen ormgud som är den symbol som sedan urminnes tider förknippats med liv och skaparekraft. Själva gjorde gudarna sig skuldfria fria från brottet genom att framstå som "Guden" som var så god att han skapade människan. Och han skapade henne med fri vilja men hon ville inte lyda sin herre. Djävulen blev till Gud och den livsbejakande "Ormen" blev djävul.

I dualistiska teologier som t.ex. gnosticismen, föreställde man sig att människan hade skapats av en ond makt eller i varje fall av en ofullkomlig varelse, en "demiurg", i motsats till den ursprunglige skaparkraften. Gnostiker identifierade demiurgen med Gamla testamentets Gud (se Johannesapokryfen).

Om denne Gud är den samme som symbolen Djävulen, då klarnar texten från Bibeln: "Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan och som förvillar hela världen…"

Satans uppror mot naturlagen: ”Varför skall jag ge äran åt någon annan, varför skall jag prisa och icke prisas?" ger en direkt koppling till den konkurensskyende Jahve: "Du skall inga andra gudar hava jämte mig.”

Denne Gud har ingenting med alltings skaparekraft att göra. Alltings ursprung är opersonlig, icke egoistisk och önskar ingen dyrkan. Vem som helst är förstås gud i grunden men den som vill upphöja sig över någon annan träder med omedelbar verkan ut ur sin gudomlighet.

Satans uppsåt att göra sig själv till Gud och få mänskligheten att dyrka honom som sådan har dock uppenbarligen lyckats under en ganska lång tid. Än idag tror en stor del av mänskligheten att gamla testamentets Gud är den goda, allsmäktiga och fullkomliga guden och att Ormen är en symbol för det onda.

När vi på ett onaturligt sätt fick en intelligensökning, och åt av ”kunskapen träd”, då klövs vi i våra psyken på gott och ont. Visserligen satte det fart på den mänskliga utvecklingen; ”därefter skulle inget bli omöjligt för människan”. Men priset vi fått betala är en mångtusenårig störning med effekter som åter igen kan leda till en planetarisk katastrof, då vi nu själva nått en så hög utveckling att vi kan tillverka kärnvapen. Detta kan hända om vi inte gör något åt den mentala klyvningen som polariserat det manliga och kvinnliga och därmed Djävulen som, genom vårt kulturella arv; talar med kluven tunga.

Kärnvapenkriget är visserligen ett påtagligt hot men trots det eller kanske just därför är möjligheten nu som störst att lösa problemet. Vi kan inte längre förvänta oss att någon gudom ska ingripa och rädda oss. Ingen gudom eller rymdvarelse kan ha tillåtelse att rädda oss, lika lite som gudarna hade tillåtelse att skapa oss. En sådan inblandning skulle ofrånkomligen hindra vår själsliga mognad. Om det finns väsen oss överlägsna i utveckling är de förhoppningsvis medvetna om detta. Precis som små barn måste göra erfarenheter genom egen träning för att utvecklas måste vuxna det också.

Så den intelligenshöjning som blev vår störning kan komma att bli vår räddning genom den förmåga vi har att tränga in i de kosmiska sanningarna.

 

 

Till kapitel 6 - Den irrationella kvinnan

[Svenska Gnostiska Biblioteket]