Relationsteorin

 

 

Kapitel 7

 

 

 

 

TOFFELHJÄLTE ELLER VÅLDSMAN?


 

Kvinnor upplever ofta ett förtryck från en enskild man, men antagligen så utövar den organiserade manligheten ett betydligt massivare förtryck.

Det behövs många män, förenade i ett gemensamt regelsystem, för att hålla den enskilda kvinnan under kontroll.

Den rigorösa hierarkin som männen byggt upp inom religion, politik och näringsliv vittnar om en stor rädsla för, vad vi kallar: "Den irrationella manligheten hos kvinnan".

Det är en skräck för att en "manlighet" större än den mannen själv äger, skall rusa bärsärkargång. Kvinnan däremot, tycks inte behöva organisera sig för att kunna styra den enskilde mannen. Hon innehåller ju så mycket uppdämd manlig energi, så hon kan styra en man hur hon vill! I en mental kraftmätning är mannen helt kraftlös jämte en kvinna.

 

Är ovanstående påstående bara en klyscha hämtad från en diger serieflod och cinemaistisk nidbild av det moderna äktenskapet? Eller är det så att när mannen regerar i världen så tar kvinnan revansch i hemmen?

 

Låt oss titta på arvet från historien:

Det råder inget tvivel om att könsrollernas varande är under kraftig turbulens. Åtminstone i den del av mänskligheten som kallas "Västvärlden".

Roller och positioner, nedärvda under hundratals, kanske tusentals år, börjar upplösas. Möjligen pga av att de helt saknar praktisk relevans. Tex den klassiska patriarkaliska fadersfiguren, formad och saluförd i väst av den kristna och judiska religiositeten.

Denna patriark var hemmets obestridlige härskare. Upphöjd över de kvinnliga bestyren och vardagliga futtigheter, såsom nära relation till barn och sådant trams.

Han var familjens ansikte utåt i kontakten med den stora världen, där han egentligen kunde vara nog så obetydlig. Men det spelade ingen roll. Hemma var han Kung!

Han styrde sin familj utifrån de diktatoriska principer som också var allrådande i den tidens världsbild och politiska liv. De få gånger han ingrep i sina barns liv, var det också under mycket ceremoniella former: Barnet skickades upp till fadern för att mottaga bestraffning eller viktigare belöning.

Hierarkin var mycket tydlig och under hundratals år aldrig ifrågasatt. Inte ens när fadern uppenbarligen misskötte sitt ämbete genom tex dryckenskap, otrohet eller ren misshandel av övriga familjemedlemmar, riskerade han att bli avsatt.

Epoken "Patriarkatets förtryck" blev mycket långlivad. Efterdyningarna

av den stör fortfarande relationen bland många, till synes moderna människor av idag.

Och hur skulle det kunna vara annorlunda, när de flesta av oss kan frammana minnen från en svunnen barndom, där repliker som: "Vänta bara tills pappa kommer hem", inte var helt ovanliga.

 

Revolutionen mot patriarkatet har ägt rum. Den utlösande faktorn torde ha varit kvinnans intåg på den öppna arbetsmarknaden.

SÅ NU ÄR ALLT FRID OCH FRÖJD ALLTSÅ!

Riktigt så trevligt blev det ju inte. Vi tycks befinna oss i ett slags vakuum där båda könen famlar efter sina nya roller.

Män och kvinnor förvärvsarbetar ungefär lika mycket, men all tillgänglig statistik visar att kvinnor utför minst dubbelt så mycket hemarbete som männen (trots att kvinnan i högre grad än den moderne mannen har ett FYSISKT slitsamt arbete! Kvinnor jobbar i vården....).

Männen håller fortfarande tillbaka kvinnorna i yrkeslivet. De riktiga smörjobben reserveras av män till andra män. På motsvarande sätt vägrar kvinnor att på allvar släppa in männen i hemmets sfär. Jo, han får gärna diska och gå ut med soporna, men hur många män har egentligen verklig del av hemmets utformande?

Kvinnan av idag kräver "Halva makten". En naturlig och fullt försvarbar fordran.

Nå, om kvinnan vill att mannen skall göra 50 % av hemarbetet, låt honom då ha ett lika stort inflytande över hemmets utformande!

Om mannen inte klarar av att vara i balans mellan sin manlighet respektive kvinnlighet, kan han mycket väl hamna i dilemmat mellan att underkasta sig henne och bli en toffelhjälte eller bli en utagerande machoman med våldstendenser!

Det är en illusion att våldsmannen och toffeln är helt olika personligheter. Egentligen är de två sjuka ytterligheter som oftast existerar inom en och samme man.

Efter utförd misshandel är de flesta våldsmän mycket ångerfulla och kan "krypa" i månader för att få kvinnans gunst igen.

Toffelhjältens agerande syftar till att vinna kvinnans kärlek, men det han ofta väcker upp hos henne är förakt: "Kan du aldrig växa upp och bli en RIKTIG man"!

Nej, det kan han inte! Inte så länge hon förnekar honom full duglighet i hemmet. Och hon kan inte sluta förtrycka honom i hemmet så länge hon blir förtryckt av honom i sin personlighet!

 

Klarar en kvinna i manlig - kvinnlig obalans av att mannen bestämmer färgen på gardinerna, vilken soffa som skall stå i kammaren, vilka kläder barnen bör ha?

Var skåpet skall stå...

Och hur var det med barnen?

Särskilt tydligt blir kvinnans förtryck av mannen när vi närmar oss det känsliga ämnet: BARNEN!

Den kluvna kvinnan betraktar dem som sin egendom. Hon vakar som en lejoninna över dem. En man kan möjligen duga som älskare och som ytterligare en medlem i barnaskaran, men knappast som den ytterst ansvarige. De gamla patriarkaliska organisationerna ger henne också juridiskt rätt. Rättssystemet prioriterar en kvinnlig vårdnadshavare pga att det är nog lite omanligt att vilja ta hand om sin avkomma!

 

Hollywood och den moderne mannen

I det konstaterade vakuum som råder i den västerländska kulturen efter patriarkatets fall, fyller den amerikanska filmen en viktig roll. Ingen kan bortse från det faktum att det uppväxande släktet och vi med dem, måste bli påverkade av det massiva mediala utbud som sköljer över oss från det mäktiga landet.
Hur lanseras mannen? Vad är hans plats i hemmet nu när envåldsvälde inte längre är relevant?

I nästan alla filmer och TV-serier med anspråk på att vara roliga är mannens roll "töntens". Denne manstyp är alltid på hemmaplan hopplöst oduglig. I yrkeslivet däremot kan han vara hur framgångsrik som helst. Det är när han kommer hem som förvandlingen sker! Från yrkesman till driftkucku som fattar mindre än familjens alltid lika lillgamla femåring.
Ett frapperande drag hos denne man är att han trots alla skämt och tillmälen, själv är övertygad om att han är familjens verkliga överhuvud! Alltså en tragiskt passé patriark som tiden runnit ifrån. Hustrun älskar honom dock gränslöst. Som man älskar ett barn som alltid misslyckas men oavbrutet kastar sig in i nya projekt.
Tönten tycks alltid vara upptagen av stora världsfrånvända projekt som en gång för alla skall bevisa att pappa verkligen är bäst. Chevy Chase i "Ett päron till farsa firar jul" är ett bra exempel. Ingen begär det, tvärtom man avråder, men Chase känner sig ändå tvungen att bygga om familjens hus till en högspänningsfylld dödsfälla. Allt för att hans familj skall få den juligaste julen av alla. Givetvis misslyckas han, men efter en klapp på huvudet av hustrun, hastar han sig glatt vidare in i nya sprakande äventyr.

Förvisso är det en tragisk bild Hollywood målar upp av den moderne mannen, men det finns dock ett gemensamt positivt drag hos töntarna:
De har en stark och nära relation till sina barn! Det hade inte den gamla tidens patriark!
Men företeelsen behöver inte helt vara av ondo. Det kan vara det "kollektiva medvetandets" sätt att bearbeta arvet från det gamla patriarkatet.
För att få balans och rakhet på ett illa böjt träd, krävs ju först en kraftig böjning åt rakt motsatt håll!

Men lyckas mannen integrera båda sidor och bli en verkligt hel man, då utmanar han samtidigt kvinnorna runt sig, att ta steget fullt ut, att acceptera honom som en jämlik, inom "hennes" domäner. Han utmanar också kvinnorna att integrera sina olika sidor, för en kluven kvinna kan knappast upprätthålla sin kluvenhet i jämförelse med en hel man. Och han utmanar inte minst det etablerade, gamla manssamhället som med näbbar och klor desperat kämpar för sin överlevnad.

 

 

Till kapitel 8 - Lika botar Lika

[Svenska Gnostiska Biblioteket]