Introduktion till Gnosticismen  
av Elaine Pagels

Översättning Gordon Sandgren


I December 1945 gjorde en Arabisk bonde en förvånande arkeologisk upptäckt i Övre Egypten. Rykten fördunklade omständigheterna kring detta fynd -- kanske för att upptäckten var en tillfällighet, och dess försäljning på svarta marknaden olaglig. Innehållet i upptäckten förblev därför i många år okänt. Ett rykte gick som sade att han var en blodshämnare; ett annat, att han hade gjort fyndet nära staden Naj 'Hammádì vid Jabal al-Tárif, ett berg med mer än 150 ihåliga grottor. Ursprungligen var de naturliga, men några av dessa grottor var uthuggna och målade, använda som viktiga gravplatser så tidigt som den sjätte dynastin, för så där 4,300 år sedan. 

Trettio år senare berättade upptäckaren själv, Muhammad 'Alí al-Sammán; vad som hänt. Kort tid före han och hans bröder tog hämnd för deras faders mord i en blodig släktfejd, hade de sadlat sina kameler och gett sig iväg till Jabal för att gräva efter sabakh, en mjuk jord de brukade använda för att gödsla deras skörd med. När de grävde runt ett massivt stenblock, träffade de på ett rött lerkärl, som var nästan en meter högt. Muhammad 'Alí tvekade att slå sönder kärlet med tanke på att en ande, eller en själ, kunde finnas däri. Men han insåg att den även kunde innehålla guld, och höjde därför sin breda hacka, och slog till kärlet, och upptäckte däri tretton papyrusböcker, inbundna i läder. Han återvände till sitt hem i al-Qasr, Muhammad 'Ali dumpade böckerna och de lösa papyrusbladen på en hög av halmstrå på golvet nära ugnen. Muhammad's mor, Umm-Ahmad, medgav att hon bränt en del av papyrusen tillsammans med halmstrån som hon brukade tända elden i ugnen med. 

Så som Muhammad 'Alí berättar det, så tog bröderna, några veckor senare, hämnd för mordet på deras fader Ahmed Isma'il. Deras mor hade uppmanat sina söner att hålla sina hackor skarpa: då de hört att deras faders fiende skulle vara i närheten, och bröderna tog tillfället i akt, "högg av hans lemmar. . . rev ut hans hjärta, och uppslukade det, som den absoluta blodshämnden." 

Rädda för att polisens mordutredare skulle söka i hans hus och upptäcka böckerna, frågade Muhammad 'Alí prästen, al-Qummus Basiliyus Abd al-Masih, om han kunde behålla en eller flera böcker åt honom. Under tiden som Muhammad 'Alí och hans bröder blev förhörda för mord, hade Raghib, en lokal historielärare, sett en av böckerna, och misstänkte att den var värdefull. Efter att ha mottagit en från al-Qummus Basiliyus, sände Raghib den till en vän i Cairo för att ta reda på dess värde. 

Den såldes på svarta marknaden genom antikhandlare i Cairo, och manuskriptet drog snart till sig uppmärksamhet från de officiella Egyptiska myndigheterna. Genom dramatiska omständigheter, som vi skall se, köpte de en och beslagtog tio och en halv utav de tretton läderinbundna böckerna, kallade kodex, och deponerade dem i det Koptiska Museet i Kairo. Men en stor del av det trettonde kodex, som innehöll fem utomordentliga texter, smugglades ut ur Egypten och salufördes i Amerika. Professor Gilles Quispel, framstående historiker i religion vid Utrecht i Nederländerna, hörde snart talas om detta kodex. Upphetsad av upptäckten, yrkade Quispel på att få köpa detta kodex av the Jung Foundation i Zurich. När han lyckats med detta upptäckte han att några sidor saknades, och flög då till Egypten på våren 1955 för att försöka finna dem i det Koptiska Museet. Väl i Kairo, gick han genast till Koptiska Museet och lånade fotografier av några av texterna och skyndade tillbaka till sitt hotell för att dechiffrera dem. När han hittade den första raden, blev Quispel förfärad, sedan läste han skeptiskt: "Detta är de hemliga ord som den levande Jesus talade, och vars tvilling, Judas Thomas, skrev ner." Quispel visste att hans kollega H.C. Puech, som använde anteckningar från en lärd fransman, Jean Doresse, hade identifierat de första raderna med fragment från ett grekiskt evangelium av Thomas som upptäcktes på 1890-talet. Men upptäckten av hela texten framkallade nya frågor: Hade Jesus en tvillingbror, som denna text menade? Kunde texten vara en äkta återgivning av Jesu uttalanden? Enligt titeln innehöll den Evangelium enligt Thomas; och ändå, till skillnad från evangelierna från Nya Testamentet, identifierat sig denna text själv som ett hemligt evangelium. Quispel upptäckte även att det innehöll många uttryck som var kända från Nya Testamentet; men dessa uttryck var placerade i annorlunda sammanhang, och antydde andra dimensioner och betydelser. Quispel fann att andra textställen skilde sig helt från några kända Kristna traditioner: "den levande Jesus," till exempel, talar i sina uttalanden lika kryptiskt och övertygande som i Zenbuddhismen: 

Jesus sa, "Om du tar fram det som är inom dig, kommer det du tar fram att rädda dig. Om du inte tar fram det som är inom dig, kommer det du inte tar fram att förgöra dig." 

Det som Quispel höll i sin hand, Evangelium av Thomas, var bara en av de femtiotvå texter som upptäcktes vid Nag Hammadi. I samma volym finns även Evangelium av Philip, som tillskrivs Jesu akterna och vars uttalanden är ganska olika de Nya Testamentet: 

. . . Jesu följeslagare är Maria Magdalena. [Men Kristus älskade] henne mer än alla lärjungarna, och han brukade [ofta] kyssa henne på [munnen]. De andra [lärjungarna blev stötta] . . . De sa till honom, "Varför du älskar du henne mer än alla oss andra?" Frälsaren svarade och sa till dem, "Varför älskar jag inte er som (jag älskar) henne?" 

Andra uttalanden i denna kollektion kritiserar vanlig Kristen tro, så som jungfrufödelsen eller den kroppsliga återuppståndelsen, som naiva missförstånd. I anknytning till dessa evangelier är Johannesapokryfen (bokstavligen, "hemlig bok"), som börjar med ett erbjudande att avslöja "mysterierna [och ] sakerna som är gömda i tystnad" vilka Jesus lärt sin lärjunge Johannes. 

Muhammad'Alí medgav senare att några texter var försvunna och hade brunnit upp eller kastats bort. Men det som återstår är enastående: femtiotvå skrifter från första århundradet i den Kristna eran -- inklusive en kollektion av de tidiga Kristna evangelier som tidigare varit okända. Förutom Evangeliet av Thomas och Evangeliet av Philip, inkluderade fynden Sanningens Evangelium och Evangeliet till Egyptierna, vilka identifierar sig själva som "[den Store Osynliga [Själens] heliga böcker]". En annan grupp av texter består av skrifter tillskrivna Jesu efterföljare, så som den Hemliga Boken av James, Uppenbarelseboken av Paul, Brevet från Peter till Philip, och Uppenbarelseboken av Peter. 

Det som Muhammad'Alí upptäckte vid Nag Hammadi blev snart klart, det var Koptiska översättningar gjorda för cirka 1,500 år sedan, från ännu äldre manuskript. Originalen hade skrivits på grekiska, Nya Testamentets språk: så som Doresse, Puech, och Quispel hade insett, en del av dem hade upptäckts av arkeologer för cirka femtio år sedan, när de fann några fragment från den ursprungliga grekiska versionen av Thomas Evangeliet. 

Kring fastställandet av manuskriptens datering råder olika meningar. Undersökning gjordes på papyrusen men dateringen bestämdes av läderbindningen, och den Koptiska handskriften, daterades till år 350 - 400. Men de lärda var skarpt oense om dateringen av de ursprungliga texterna. Några av dem kan knappast vara senare än 120-150, sedan Irenaeus, den ortodoxe Biskopen i Lyons, skriver år 180, och deklarerar att kättare "skryter med att de innehar fler evangelium än som verkligen finns,'' och klagar på att det i hans tid redan cirkulerar sådana böcker -- från Gallien genom Rom, Grekland, och Mindre Asien. 

Quispel och hans medarbetare, som först publicerade Thomas evangeliet, föreslog dateringen för originalet till år 140 e.kr. Några resonerade som så att eftersom dessa evangelium var kätterska, måste de ha skrivits senare än Nya Testamentets evangelier, vilka är daterade till år 60 - l l0. Men nyligen föreslog Professor Helmut Koester från Harvard Universitet att samlingen av texter i Thomas evangeliet, fastän den var sammanställd år 140, kan den inkludera några traditioner även äldre än Nya Testamentets evangelier, "möjligtvis så tidigt som den andra hälften av det första seklet" (50-100) -- så tidigt som, eller tidigare, än Markus, Matteus, Lukas, och Johannes. 

Undersökningar i Nag Hammadi-biblioteket visade att några av texterna berättade om den mänskliga rasens ursprung i termer som var mycket annorlunda från dem vi vanligen läser i Första Moseboken: T.ex. så berättas i Sanningens Testamente, om Edens lustgård utifrån ormens synvinkel! Här är ormen, vilket är länge känt från den Gnostiska litteraturen, principen för den gudomliga visheten, och han övertygade Adam och Eva att intaga kunskapen medan "gud" hotar dem med döden, och försöker svartsjukt att förhindra dem från att uppnå kunskap, och driver ut dem från Paradiset när de uppnått den. En annan text, mystiskt kallad för Åskan, det Perfekta Medvetandet, erbjuder ett utomordentligt poem berättad utifrån en feminin gudomlig kraft: 

"För jag är den första och den sista. Jag är den ärade och den föraktade. 

Jag är horan och den heliga. 

Jag är hustrun och oskulden.... 

Jag är den ofruktsamma, men många söner har jag.... 

Jag är tystnaden som är obegriplig.... 

Jag är uttrycker mitt namn". 

Dessa olika texter sträcker sig från hemliga evangelier, dikter, och kvasi-filosofiska beskrivningar av universums ursprung, till myter, magi, och instruktioner för övningar i mystik. 

Varför blev dessa texter begravda - och varför har de förblivit okända i närapå 2,000 år? Deras förtigande som förbjudna dokument, och deras begravning vid Nag Hammadi-klippan, har visat sig, ha sin orsak i ett kritiskt kämpande för bildningen av den tidiga Kristendomen. Nag Hammadi texterna, och andra liknande dem, vilka spriddes vid början av den Kristna eran, var skarpt kritiserade som kätteri av de ortodoxa Kristna i mitten av andra århundradet. Vi har länge känt till att många tidiga efterföljare till Kristus var dödsdömda av andra Kristna så som kättare, men nästan allt vi vet om dem kommer från vad deras motståndare skrev i attackerna mot dem. Biskop Irenaeus, som kontrollerade kyrkan i Lyons, på 180-talet, skrev fem volymer, kallade Förstörelsen och störtandet av Falskheten - den så kallade Kunskapen, vilket börjar med hans löfte om att hålla ögonen på de som nu undervisar i kätteri . . . för att visa hur orimliga och inkonsekventa deras uppgifter är med sanningen. . . Jag gör detta så att. . . ni kan uppmana alla er som ni känner för att undvika en sådan avgrund av vansinne och hädelse mot Kristus. 

Han fördömer speciellt ett berömt evangelium kallat Sanningens Evangelium som "full av hädelse". Irenaeus refererade till samma Sanningens evangelium som upptäcktes vid Nag Hammadi'. Quispel och hans medarbetare, som först publicerade Sanningens Evangelium, hävdande att han är; en av deras kritiker som vidmakthåller att öppnings raden (vilken börjar "Sanningens Evangelium") inte är en titel. Men Irenaeus använder samma källa som åtminstone en av texterna som upptäcktes vid Nag Hammadi -- Johannes Apokryfen (de Hemliga Boken) -- som ammunition för sitt eget angrepp på sådant "kätteri." Femtio år senare skrev en annan lärare i Rom Hippolytus, ett massivt Verdeläggning av allt Kätteri för att "visa och vederlägga de onda hädelserna från kättarna." 

Detta fälttåg mot kätteri inbegrep ett ofrivilligt medgivande av dess övertygande kraft; ändå segrade biskoparna. Vid tiden för Kejsare Constantine's konvertering, då Kristendomen blev en officiellt godkänd religion i det fjärde århundradet och som tidigare varit förföljd av polisen, började biskoparna ni istället kommendera polisen. Innehav av böcker som skarpt kritiserats som kätterska behandlades som brottsliga överträdelse. Kopior av sådan böcker brändes och förstördes. Men i Övre Egypten tog någon; möjligtvis en munk från ett kloster i närheten av St. Pachomius, de förbjudna böckerna och gömde dem undan förstörelse -- i ett lerkärl förblev de begravda i nästan 1,600 år. 

Men de som skrev och spridde dessa texter betraktade inte sig som "kättare". De flesta av böckerna använder Kristen terminologi, omisskännligt besläktad med Judiskt arv. Många hävdar att de erbjuder traditioner om Jesus som är hemliga, gömda för "allmänheten" som utgjorde det som, i andra århundradet, kallats "katolska kyrkan." Dessa Kristna är nu kallade gnostiker, från grekiskans ord gnosis, vanligtvis översatt som "kunskap." Liksom de som menar sig inte veta någonting om den absoluta verkligheten kallas agnostiker (bokstavligen, "inte veta"), personer som hävdar sig veta sådana saker kallas gnostisker ("veta"). Men gnosis är inte en primärt förnuftig kunskap. Grekiska språket särskiljer mellan vetenskaplig eller reflekterande kunskap ("Han kan matematik") och kunskap genom iakttagelser eller upplevelser ("Han känner mig"), vilket är gnosis. Så som gnostikerna använder termen, kan vi översätta den med "insikt," för gnosis innebär en intuitiv process att känna sig själv. Och att känna sig själv, hävdar de, är att känna den mänskliga naturen och det mänskliga ödet. Den gnostiske läraren Theodotus, skriver i Mindre Asien (på140-160-talet), att gnostikern är en som har förstått vem vi var, vad vi har blivit; var vi var... varthän vi hastar; vad ifrån vi har utvecklats; vad födelsen är, och vad är pånyttfödelse. 

Men att känna sig själv, på den djupaste nivån, är samtidigt att känna Gud; detta är hemligheten med gnosis. Monoimus, en annan gnostisk lärare, säger: 

Överge sökandet efter Gud och skapelsen, eller andra liknande saker. Leta efter honom som är du själv till att börja med. Lär dig vem som är inom dig och som gör allting till sitt eget och säg, "Min Gud, mitt medvetande, min själ, min kropp." Lär dig varifrån sorgen kommer: glädjen, kärleken, hatet . . . Om du noggrant undersöker dessa saker kommer du att finna Honom i dig själv. 

Det Muhammad 'All upptäckte vid Nag Hammadi är ett bibliotek av böcker, och nästan alla av dem är gnostiska. Fastän de hävdar att de erbjuder en hemlig undervisning, hänvisar många av dessa texter till Gamla Testamentets skrifter, och andra till Paulus ord och till Nya Testamentets evangelier. Många av dem inkluderar samma dramatiska personer som Nya Testamentet -- Jesus och hans lärjungar. Ändå är skillnaderna slående. 

Ortodoxa Judar och Kristna insisterar på att en klyfta separerar mänskligheten från Dess skapare: Gud är helt enkelt en annan. Men några av gnostikerna som skrev dessa evangelium motsäger detta: själv-kännedom är kunskap om Gud; Självet och Gudomen är identiska. 

För det andra talar den "levande Jesus" i dessa texter om illusioner och upplysning, inte om synd och ånger, som Nya Testamentets Jesus gör. Istället för att komma till oss för att rädda oss från synd, kommer han som en guide som ger oss tillgång till andlig förståelse. Men när lärjungarna uppnår upplysning, fungerar Jesus inte längre som hans andlige mästare: de två har blivit lika -- även identiska. 

För det tredje, tror de ortodoxa Kristna att Jesus är Herre och Son till Gud på ett unikt sätt: han förblir för alltid särskiljd från resten av mänskligheten, vilka han kom för rädda. Ändå skildrar det gnostiska Thomas evangeliet att så snart som Thomas känner igen honom, säger Jesus till Thomas att de båda har erhållit sitt väsen från samma källa: 

Jesus sa, "Jag är inte din mästare. Därför att du har druckit dig berusad, du har blivit berusad av den flödande ström av ord som jag talat.... Den som kommer att dricka från min mun kommer att bli som jag: Jag själv skall bli honom, och de saker som är gömda kommer att avslöjas för honom." 

Låter inte sådan undervisning -- gudomlighetens och mänsklighetens identitet, vikten av illusion och upplysning, stiftaren som presenteras, inte som Herre, utan som en andlig guide, mer som Östlig än Västlig? Några lärda har föreslaget att om namnet ändrades till, "den levande Buddha" skulle det passa bra ihop med de egenskaper som Thomas evangeliet tillskriver den levande Jesus. Kunde Hinduistisk eller Buddistisk tradition ha påverkat gnosticismen? 

Den Brittiske Buddistiske lärjungen, Edward Conze, föreslår att de hade det. Han pekar på att "Buddister var i kontakt med de Thomas Kristna (vilket menas, Kristna som kände till och använde sådan böcker som Thomas evangeliet) i södra Indien." Handels vägar mellan den Grekisk-romerska världen och Fjärran Östern öppnades vid den tiden när gnosticismen blomstrade (c:a år 80-200); för generationer sedan hade Buddistiska missionärer varit i Alexandria och påverkat. Vi noterar också, att Hippolytus, som var en grekisktalande Kristen i Rom (omkring år 225), var en kännare av indiska Brahmaläror -- och han inkluderade deras tradition bland de kätterska källorna: 

Det finns . . . hos Indierna ett kätteri bland filosoferarande Brahmaiter de som lever ett oberoende liv, de avstår från (att äta) levande varelser och all kokad mat . . . De säger att Gud är ljuset, inte som ljuset man ser, eller som solen eller den flammande elden, utan för dem är Gud samtal, inte samtal som uttrycks i artikulerade ljud, utan den kunskap (gnosis) genom vilken naturens hemliga mysterier förnimmes av de visa. 

Kunde Thomas-evangeliets titel, som traditionen berättar -- vilken var berättad för lärjungen som reste till Indien -- vara förklaringen till påverkan av indisk tradition? 

Dessa anspelningar indikerar möjligheten, ändå är våra bevis inte slutgiltiga. Eftersom parallella traditioner kan dyka upp i olika kulturer vid olika tider, sådan idéer kan ha utvecklats på båda platserna oberoende av varandra. Det vi kallar Östliga och Västliga religioner och tenderar att betrakta som separata strömmar, var inte klart särskilt för 2,000 år sedan. Forskning i Nag Hammadi-texterna är bara början: vi ser fram emot arbetet av dem som kan studera dessa traditioners samband för att upptäcka ifall de kan spåras till indisk källor eller inte. 

Jämn väl var idéer som vi sammankopplar med Östliga religioner uppstigna i det första århundradet genom gnostiska rörelser i Väst, undertryckta och dödsdömda av skarpa debattör som Irenaeus. Ändå godkände de som kallade gnosticismen för kätteri -- medvetet eller inte -- den Kristna gruppens synpunkter som kallade sig ortodoxa Kristna. En kättare kan vara någon vars framtoning någon annan ogillar eller fördömer. Enligt traditionen, är en kättare en som avviker från den sanna tron. Men vad bestämmer den "sanna tron"? Eller vem, och av vilken anledning? 

Vi känner igen detta problem i vår egen erfarenhet. Termen "Kristenhet," har, speciellt sedan Reformation, övergripit ett förvånande omfång av grupper. De som påstår sig representera "sann Kristendom" i det tjugonde århundradet sträcker sig från en Katolska kardinal i Vatikanen till en Afrikansk Episkopal Metodistpräst som initierar återupplivning i Detroit, en Mormon missionär i Thailand, eller en medlem av en bykyrka på Greklands kust. Ändå håller Katoliker, Protestanter, och Ortodoxa med om att sådan mångfald är en på senare tid beklagansvärd utveckling. Enligt Kristen legend, var den tidiga kyrkan annorlunda. Kristna från varje övertygelse ser tillbaka på den primitiva kyrkan och hittar där en enklare, och renare form av Kristen tro. På apostlarnas tid, delade alla medlemmar i den Kristna gemenskapen sina pengar och sin egendom; alla trodde på samma undervisning, och dyrkade den tillsammans; alla aktade på apostlarnas auktoritet. Det var först efter den gyllene tiden som det blev konflikter, då uppstod kätteri: så säger författare till Apostlarnas Akter, som identifierar sig själv som den förste historikern i Kristendomen. 

Men upptäckten vid Nag Hammadi har stört denna bild. Om vi medger att några av dessa femtiotvå texter representerar tidiga former av Kristen undervisning, borde vi inse att den tidiga Kristendomen är långt mer mångfaldig än nästan någon förväntat sig innan upptäckten vid Nag Hammadi. 

Nutida Kristendom är varierande och komplex, men kan faktiskt visa mer enstämmighet än Kristna kyrkor från första och andra århundradet. För nästan alla Kristna, Katoliker, Protestanter, eller Ortodoxa, har sedan den tiden delat på tre grundpremisser. För det första accepterar de Nya Testamentes kanon; det andra, de erkänner den apostoliska trosbekännelsen; och det tredje, de bedyrar kyrkoinrättningens specifika former. Men var och en av dessa - av skriftens kanon, trosbekännelsen, och institutionens struktur -- växte fram till sin nuvarande form vid slutet av det andra århundradet. Före den tiden, som Irenaeus och andra intygar, spriddes otaliga evangelier bland olika Kristna grupper, alltifrån Nya Testamentets, Matteus, Markus, Lukas, och Johannes, till sådan böcker som Thomas evangeliet, Evangelium av Philip, och Sanningens Evangelium, såväl som många andra hemliga undervisningar, myter, och dikter tillskrivna Jesus eller hans lärjungar. Några av dessa blev upptäckta vid Nag Hammadi; många andra är försvunna. De som identifierat sig som Kristna underhöll många -- och skilde sig radikalt - religiösa troende och utövare. Och samfunden spred sig över hela den kända världen och organiserade sig på varierande sätt. 

Redan vid år 200 hade läget förändrats. Kristendomen hade blivit en institution ledd av en tre-rankad hierarki av biskopar, präster, och diakoner, som menade sig vara väktare av den "sanna tron." Majoriteten av kyrkorna, bland vilka kyrkan i Rom tog en ledande roll, tillbakavisade alla andra synpunkter som kätteri. Biskop Irenaeus och hans efterföljare beklagade djupt mångfalden av tidigare rörelser, och de insisterade på att det bara kunde finnas en kyrka, och de deklarerade att utanför den kyrkan, "finns ingen frälsning." Endast medlemmar av denna kyrka är ortodoxa (bokstavligen, "rättrogna") Kristna. Och han hävdade, att denna kyrka måste vara katolsk -- vilket betyder, allomfattande. Vem som än utmanade den enigheten, anför istället skäl för andra former av Kristen undervisning, och deklarerades vara kättare och blev utdriven. När de ortodoxa erhållit militärt stöd, någon gång efter det att Kejsare Constantine blivit Kristen i det fjärde århundradet, trappades straffen upp för kätteri. 

Ur Gnostiska Evangelium av Elaine Pagels

Elaine Pagels har gett sin tillåtelse att publicera denna text på svenska här. 

Översättning av Gordon Sandgren
 

[Svenska Gnostiska Biblioteket - meny]