Introduktion till Gnosticismen och 

Nag Hammadi-biblioteket 

av Lance S. Owens

Íversättning av Gordon Sandgren


 

Vad är Gnosticism? 

Gnosis och gnosticism är fortfarande ganska svårtillgängliga termer, fastän de senaste två årtionden har orden blivit allt mer vanliga i det nutida samhället. Gnosis härledes från Grekiskan, och innebär "kunskap" eller "att handla efter kunskap". (Vid en första blick, är det ibland förvirrande med en annan mer vanlig term av samma rot men med motsatt betydelse: agnostisk, bokstavligen "att inte veta", en som ingenting vet.) Grekiska språket skiljer mellan förnuftig, påstådd kunskap, och den åtskilda formen av kunskap införskaffad inte av en orsak, utan av personlig upplevelse eller förnimmelse. Det är denna senare kunskap, erhållen från erfarenheter, från en inre gnista av fattningsförmåga, som bildar gnosis.  

I det första seklet i det Kristna tidevarvet började denna term, Gnostisk, användas att beteckna en framskjutande, visserligen något kätterskt, segment av olika nya Kristna samfund. Bland dessa tidiga Kristi efterföljare, framträder det en elitgrupp som beskrev sig själva vara utanför den större Kyrkan genom att inte göra anspråk på en övertygelse i Kristus och hans budskap, utan att vara ett "speciellt vittne" eller att uppenbara erfarenheten om det gudomliga. Det var denna upplevelse, denna gnosis, vilket -- dessa Gnostiker gjorde anspråk på -- skiljde de sanna anhängare av Kristus från hans följeslagare. Stephan Hoeller förklarar att dessa Gnostiska Kristna hade en "övertygelse att direkt, personlig och absolut kunskap om de verklighetsnära sanningarna om existensen är åtkomlig för mänskliga varelser, och dessutom, att uppnåendet av sådan kunskap alltid måste vara av högsta intresse i det mänskliga livet." 

Vad Gnostikerna hävdade vara de " äkta sanningarna om livet", kommer kort att återges nedan. Men en historisk översikt av den tidiga Kyrkan kan först vara bra. I de inledande årtionden av den Kristna kyrkan -- den period när vi först finner omnämnandet av de "Gnostiska" kristna -- då fanns ingen rättrogenhet, eller något enkelt godtagbart format av de Kristna tankarna. Under detta första sekel av Kristendomen föreslår modern vetenskap att Gnosticismen var av många gällande generaliseringar det djupa vatten i den nya religionen. Den absoluta kurs Kristendomen, och kulturen i Väst med den skulle ta, var obestämd vid det tidiga skedet; Gnosticism var en av krafterna som formade den bestämmelsen.  

Att Gnosticism var, åtminstone kort, i huvudströmmen av Kristendomen är bevisat av det faktum att en av de mest framträdande och inflytelserika tidiga Gnostiska lärare, Valentinus, kan har varit i beaktande under mitten av andra seklet att väljas till Roms Biskop. Valentinus fungerar bra som modell för de Gnostiska lärarna. Född i Alexandria runt 100 e.kr., hade Valentinus snabbt framställt sig själv som en utomordentlig lärare och ledare i det högt utbildade och mångfaldiga Alexandrinska Kristna samhället. I mitten av hans liv, runt år 140, flyttade han från Alexandria till huvudstaden Rom, där kyrkorna utvecklades, där han spelade en aktiv roll i Kyrkan. Den viktigaste egenskapen hos Gnostikerna var deras böjelse att göra anspråk på att vara hållare av hemliga undervisningar, evangelier, traditioner, ritualer, och arvföljden inom Kyrkan -- heliga material för vilken många Kristna var (i Gnostisk åsikt) helt enkelt antingen inte förberedd för eller inte ordentligt böjd för. Valentinus, som hade en sådan Gnostisk stark böjelse, erkände en speciell apostolisk stadfästelse. Han vidmakthöll att han hade blivit personligen initierad av en Theudas, en lärjunge och invigd av Aposteln Paulus, och att han besatt kunskap om undervisning och kanske ritualer som hade glömts bort genom den utvecklade opposition som blev Kristen rättrogenhet. Fastän han var en inflytelserik medlem av Romerska kyrkan i mitten av andra seklet, blev han vid slutet av sitt liv, c:a tjugo år senare, utstött av allmänheten och stämplad som en kättare.  

Medan de historiska och teologiska detaljerna är långt mer komplexa för en ordentlig utläggning här, kan historiens tidvatten sägas ha vänt sig mot Gnosticism i mitten av andra seklet. Inga Gnostiker skulle efter Valentinus någonsin komma så nära en framskjuten ställning i den större Kyrkan. Gnosticismens hemliga kunskap, dess fortsatta avslöjanden och produktion av ny skrifter, dess askes och paradoxala kontrasterande vällustiga attityd, möttes med ökande misstro. Vid år 180, publicerade Irenaeus, Biskopen av Lyon, sina attacker på Gnosticism som kättersk, ett arbete som fortsatte med ökad häftighet genom de ortodoxa kyrkofäderna över nästkommande sekel.  

Den ortodoxa katolska kyrkan var djupt och grundligt påverkad av kampen mot Gnosticism i andra och tredje århundradet. Formuleringar av många centrala traditioner i ortodox teologi kom som reflektioner och skuggor från denna konfrontation med Gnosis. Men vid slutet av fjärde seklet var kampen med den klassiska Gnosticism representerad i Nag Hammadi texterna huvudsakligen över; de framskridande ortodoxa prästerna hade lagt till kraften i den politiska korrektheten till dogmatisk angivelse, och med detta svärd blev så kallat "kätteri" smärtsamt borthugget från den Kristna kroppen. Gnosticism, vilken kanske redan hade passerat sitt bästa, blev uppryckt med roten, dess kvarvarande lärare mördade eller drivna till landsflykt, och dess heliga böcker förstörda. Allt som återstod för att vetenskapligt forska i Gnosticism i senare århundraden var de brännmärkta fragmenten bevarade i kätterska irrläror.  

  

Upptäckten av Biblioteket från Nag Hammadi  

Den var en decemberdag 1945, nära staden Nag Hammadi i Övre Egypten, då riktningen på de Gnostiska forskningarna radikalt förnyades och för alltid ändrades. En Arabiska bonde, grävde runt bland stenblock i jakt på gödningsämnen till hans odlingar, då han träffade på ett gammalt, ganska stort rött lerkärl. Han hoppades ha funnit en begravd skatt, och med viss tvekan och onda aningar om en ande eller själ som kan bevista ett sådant gömställe slog han till kärlet med sin hacka så att det öppnades. Inne i kärlet fanns ingen skatt och ingen ande, utan böcker: mer än ett dussintal gamla papyrusböcker, inbundna i brunt gyllene läder. Han förstod inte att han hade funnit en alldeles speciell kollektion av gamla texter, manuskript undangömda ett och ett halvt årtusende tidigare (möjligen undanstoppade i ett kärl runt år 390 av munkar från ett kloster i närheten av St. Pachomius) för att undvika förstörelse från den uppväxande ortodoxa Kyrkan i dess våldsamma försök att utplåna alla irrläror och allt kätteri.  

Hur Nag Hammadi manuskripten eventuellt hamnade i lärda händer, är en fascinerande om än också en alltför lång berättelse att här återge i sin helhet. Men idag, femtio år sedan blev den uppgrävd och mer än två årtionden efter den slutliga översättningen och publikationen till engelska som Biblioteket från Nag Hammadi, har dess betydelse blivit häpnadsväckande tydligt: Dessa tretton vackra handskrivna papyrus böcker innehållande femtiotvå heliga texter är de sedan länge försvunna "Gnostiska Evangelierna", ett länge bevarat testament av vad den ortodoxa Kristendomen insåg vara dess mest farliga och försåtliga utmaning, den fruktade motståndaren som inkvisitionen hade skymfat under många olika namn, men det vanligaste var Gnosticismen. Upptäckten av dessa dokument har radikalt reviderat vår förståelse av Gnosticismen och den tidiga Kristna kyrkan.  

Översikt av de Gnostiska Undervisningarna 

Med det förkortade historiska mellanspelet avklarat, kan vi återigen fråga, "Vad var det dessa "vetare" visste?" Vad gjorda dem till så farliga kättare? komplexiteten i Gnosticism är oräknelig, och man får vara misstänksam mot generaliseringar. Medan många försök att definiera och kategorisera Gnosticismen har föreslagits genom åren, men ingen har ännu vunnit något generellt accepterande. Så med en i förväg varning att detta med säkerhet inte är en definitiv summering av Gnosticismen och dess många sidor, kommer vi bara att skissera fyra element som man i allmänhet är överens om som karakteristiska Gnostiska tankar.  

Den första viktiga kännetecknet för Gnosticismen var det som introducerades ovan: Gnosticismen hävdade att "direkt, personlig och absolut kunskap av verklighetsnära sanningar om livet är åtkomligt för den mänskliga varelsen," och att uppnåendet av sådan kunskap är den högsta bedriften i ett mänskligt liv. Kom ihåg att Gnosis inte är förnuftig, påstående, logiskt förstående, utan kunskap förvärvad av upplevelser. Gnostikerna var inte så intresserade av dogmer eller följdriktig, förnuftig teologi -- ett faktum som gör det särskilt svårt att studera Gnosticismen för personer med "akademisk, intellektuell mentalitet". (Kanske är det av samma skäl, som personer begåvade med ett poetiskt öra, ofta har en tillfredsställande inställning till den Gnostiska synen, så som Harold Blom rikligt har bevittnat i flera av sina senaste böcker). Man kan bara inte minska ner Gnosticismen till fastlåsta dogmatiska påståenden. Gnostikerna omhuldade den pågående kraften i gudomligt avslöjande -- Gnosis var den kreativa upplevelsen av uppenbarelser, ett forcerat framåtskridande av förståelse, och inte en statisk trosbekännelse. Carl Gustav Jung, den store Schweiziske psykologen och en livslång forskare i Gnosticismen och dess olika historiska förlopp, hävdar,  

  • vi finner i Gnosticismen det som saknades i de efterföljande århundraden: en övertygelse i verkan av enskilda uppenbarelser och enskild kunskap. Denna övertygelse var grundad i den stolta känslan av människans släktskap med gudar.... 

  • I sitt färska populära studium, den Amerikanska Religionen, föreslår Harold Blom en andra Gnostisk egenskap som kan hjälpa oss begreppsmässigt omskriva dess mystiska mening. Gnosticismen, säger Blom, "är en kunskap av och genom ett oskapat själv, eller själv-inom-självet, och [denna] kunskap leder till frihet...." Bland alla viktiga uppenbarade förnimmelser en Gnostiker kan nå var det djupa uppvaknandet, som kom genom kunskapen, att någonting inom honom var oskapat. Gnostikerna kallade detta "oskapade själv" det gudomliga fröet, pärlan, kunskapens gnista: medvetandet, intelligensen, ljuset. Och detta förståndets frö var av samma ämne som Gud, det var människans äkta verklighet; det var människans härlighet och gudomliga gestalt. Om kvinna och man verkligen kom till gnosis om denna gnista, förstod hon att hon verkligen var fri: Inte villkorligt, inte en föreställning om synd, inte ett fördärvat skal av kött, men Guds verkliga egenskap, och kanalen till Guds inneboende förverkligande. Där fanns alltid en paradoxal kännedom om dualiteten i upplevelserna av detta "själv-inom-ett-själv". Hur skulle den inte kunna vara paradoxal: Av alla förnuftiga uppfattningar, var människan helt klart inte Gud, och ändå var hon i absolut sanningen, Gudomlig. Denna gåta var ett Gnostiskt mysterium, och kunskapen därom deras största skatt.  

    Gud skaparen, den som hävdade genom framläggandet av den ortodoxa dogmen att han hade skapat människan, och ägde honom, guden som ville ha människan villkorligt kopplad till sig, född ex nihilo genom hans vilja, var en ljugande ond ande och inte Gud alls. Gnostikerna kallade honom vid många namn -- många av dem var urskuldande -- namn som "Saklas", den blinde; "Samael", blind gud; eller " Demiurge", den mindre kraften.  

    En Gnostisk lärare, Theodotus, författare mellan år 140 och 160 från Mellanöstern, förklarade att gnosis heliga styrka avslöjade "vem vi var, vad vi har blivit, varifrån vi har kastats ut, hur vi är begränsad, vad vi har blivit renade från, vad alstring och pånyttfödelse är." " Dock, förklarar den framstående Gnostiske lärjungen, Elaine Pagels, i sina tolkningar, "att känna sig själv, på den djupaste nivån, är samtidigt att känna Gud: detta är hemligheten med gnosis.... Själv-kännedom är kännedom om Gud; Självet och gudomligheten är identiska."  

    I Thomas Evangelium, en av Gnostiska texter funnen och bevarad i Nag Hammadi Biblioteket, står dessa ord om den levande Jesus:  

    Jesus sa, `Jag är inte din mästare. Därför att du har druckit, du har blivit full av min vältalighet.... Den som dricker från min mun och förstår kommer att bli som jag: jag själv skall bli som han, och de saker som är gömda kommer att uppenbaras för honom.'  

    Den som vill dricka från min mun kommer att bli som jag: Vilken påfallande kättersk föreställning! Thomas Evangelium, från vilken vi hämtat texten, är en utomordentlig skrift. Professor Helmut Koester från Harvard Universitet antecknar att fastän detta Evangelium till sist blev dödsdömt och förstört av den framväxande ortodoxa kyrkan, kan den vara så gammal som eller äldre än de fyra bevarade kanoniska evangelierna, och den kan även ha tjänat som ett källdokument till dem. Detta för oss fram till den tredje framträdande egenskapen i vår korta summering av Gnosticismen: dess aktning för texter och skrifter som inte var accepterade av den ortodoxa kyrkan. 

    Den Gnostiska upplevelsen var mystiskt poetisk -- i berättelser och liknelser, och kanske även i rituella förordningar, Gnosticismen sökte uttryck för hårfina, visionära insikter outsägliga med förnuftiga påståenden eller dogmatiska försäkranden.  

    För Gnostikerna, var avslöjandet Gnosis natur: för alla visioner garanterade dem det, de hävdade med säkerhet att Gud skulle avslöja många stora och underbara saker. Retade av deras stora mängder "inspirerade texter" och myter -- och särskilt mycket för deras förkärlek för att utvidga berättelsen om Adam och Eva, och om den andliga skapelsen som de ansåg föregå det materiella förverkligandet av skapelsen -- Ireneaus beklagar sig för i sin vederläggning av Gnosticism i sitt klassiska andra sekel, att  

  • var och en av dem genererar någonting nytt, varje dag, allt enligt deras möjligheter; för ingen är menad perfekt [eller mogen], som inte utvecklar...en mäktig dikt. 

  • Den fjärde egenskapen som vi ska skissera för att förstå den klassiska Gnosticismen är den mest svåra av de fyra att kortfattat reda ut, och även den mest störande för den påföljande ortodoxa teologin. Det är bilden av Gud som en diad eller tvåfaldighet. Medan den absoluta enigheten och integriteten av Gudomen hävdades, blev Gnosticismen känd för, i experiential encounter, en uppfattning om tvåfaldiga, kontrasterande manifestationer och egenskaper. Ha i åtanke det Gnostiska påståendet att människan, i själva verket, även är Gud. Detta är ett påstående med anstrykning av tvåfald: Människa, fastän inte Gud, men ändå. En annan tanke, framlagd av Manichaean gnostic Faustus, att båda materian och den gudomliga själen är oskapad och evig blev våldsamt attackerad av Augustine i sin uppsats Contra Faustum som kätterskt, tvåfaldigt tänkande.  

    I många av de Gnostiska texterna från Nag Hammadi är Gud framställd inte precis som en dualitet, eller diad, utan som en enighet mellan maskulina och feminina element. Fastän deras språk definitivt är Kristet och otvetydigt besläktad med Judisk tradition, använder Gnostiska källor oavbrutet sexuella symboler att beskriva Gud. Prof. Pagels förklarar,  

  • En grupp av gnostiska källor hävdar att de hade mottagit en hemlig tradition från Jesus genom Jakob och genom Maria Magdalena [som Gnostikerna ansåg vara gemål till Jesus]. Medlemmar av denna grupp tillbad både den gudomliga Fadern och Modern:  

  • `Från Dig (Thee), Fader, och genom Dig(Thee), Moder, de två odödliga namnen, de gudomliga Föräldrarna, och Du (Thou), invånarna i himmelen, mänsklighetens mäktiga namn...'18 

  • Flera trender inom Gnosticismen såg i Gud en förening av två motsatta naturer, en förening som uttrycktes med sexuella symboler. Gnostikerna hedrade den feminina naturen och, vid närmare eftertanke har, Prof. Elaine Pagels hävdat att Kristna Gnostiska kvinnor åtnjöt en långt högre grad av social och kyrklig jämlikhet än sina ortodoxa systrar. Jesus själv, menade några Gnostiker, hade förebådat denna mystiska relation: Hans mest älskade lärjunge hade varit en kvinna, Maria Magdalena, hans gemål. Philips Evangelium relateras 

  • "... Frälsarens följeslagare är Maria Magdalena. Men Kristus älskade henne mer än alla de andra lärjungarna, och brukade ofta kyssa henne på munnen. De andra lärjungarna blev stötta... De sa till honom, "Varför älskar du henne mer än oss andra? Frälsaren svarade och sa till dem, "Varför älskar jag inte er så som jag älskar henne?"

  • Det mest mystiska och heliga av alla Gnostiska ritualer kan ha anspelats på uppfattningen av Gud som "en tvåfald som söker enhet." Philips Evangelium (vilken i sin helhet kan läsas som en kommentar till Gnostiska ritualer) relaterar att Herren etablerade fem stora sakrament (heliga handlingar) eller mysterier: "ett dop, och en utstrålning, och en nattvard, och en återlösning, och en bröllopskammare." Vare sig detta absoluta sakrament av bröllopskammaren var en ritual antagen av en man och en kvinna, en allegorisk term för en mystisk upplevelse, eller en förening av de båda, vi vet inte. Bara små tips antyds i Gnostiska texter, om vad detta sakrament kan vara:  

  • Kristus kom för att återställa separeringen...och förena de två komponenterna; och för att ge liv åt dem som hade dött av separeringen och förena dem. En kvinna förenas med sin make i bröllops[kammaren], och de som har förenats i bröllops[kammaren] kommer inte särskiljas. 

  • Vi är utlämnade åt vår poetiska föreställningsförmåga att fundera på vad detta kan betyda. Ortodoxa ordfejder anklagade ofta Gnostikerna för icke renlärigt sexuellt beteende. Men exakt hur dessa idéer och föreställningar utspelade sig i mänskliga affärer förblir historiskt osäkert.  

    Den klassiska kristna Gnosticismen försvann från Västvärlden under det fjärde och femte århundradet. Men den Gnostiska världen ser -- med dess påstående att enskilda upplevelser möjliggör säker kunskap; förståelse för mänsklighetens sanna oskapade natur och medfödda släktskap med Gud eller även samma identitet; och dess förnimmelse av dualitet, eller t.o.m. i exceptionella påståenden, som maskulina och feminina element som söker förening inom gudomligheten -- var inte så lätta att tillintetgöra. Sådan förnimmelser fortsatte i olika former att passera genom Västvärldens kultur, fastän oundvikligen, ofta på mycket ockulta sätt. Gnosticism var, och förblir idag, en levande tradition, en tradition för evigt återupplivad i mänsklighetens gnosis kardia.  


    [Svenska Gnostiska Biblioteket - meny]