Motsatsen och givandets princip

Av Kristina

Motsatsens och givandets princip
I vår Skapelse, vårt Universum, är allt skapat genom dualiteten. Allt har två sidor, det manifesta och det icke manifesta vilken möjliggör för sin motsats att finnas. Bara genom att lösgöra sig ur ingen-ting, med ingen-tinget som motsats blir det någon-ting. Detta är också den givande principen, det som egentligen menas med Kärleken. Att ge tillåtelse till sin motsats att existera, ge platsen åt det manifesta att visa sig genom att själv ge bort den möjligheten.
Du är manifesterad med hjälp av din egen o-manifesta del, din andra hälft, som är andligen kvar i Alltet – i motsats till ditt enskilda du på jorden. (Vilket förresten faktiskt betyder att du kan inte vara en-skild utan att samtidigt tillhöra allt!) Det var så vi kunde tillverka denna dimension av varseblivning och existens – genom att ur Allting skapa en betraktande motsats med start i oss själva. Vi kunde då kliva ut ur ursprunget för att fröjda oss i vår fortsatta skapelse, uppleva det vi aldrig upplevt innan på den spelplats vi tänkt fram för detta underverk – ett universum byggt på motsatsernas princip! Dualiatetens och Enskildhetens universum.

Detta gäller allt, alltså även gott och ont. Där gott är bärs det av sin omanifesta motsats: ont, som alltså samtidigt bär ett slumrande gott – där ont är finns ännu inte det goda. På ”det andras” bekostnad finns det som är, på det frånvarandes bekostnad och aldrig samtidigt.
Vi finns här på vår själs ursprungs bekostnad – det manifesta jordelivet på vår all-tillhörande dels bekostnad kvar i tillhörigheten. Aldrig samtidigt manifest och tillhörande, alltid det ena eller det andra.
Längtan så, den eviga längtan efter att åter tillhöra gör att vi parar oss i våra olikheter här på jorden. Om man och kvinna finns som motsatser och vi parar oss, blir vi då hela igen? Nej, aldrig så. Grundprincipen går inte att manipulera. En enskild halva går inte att göras hel genom en annan enskild halva. Så det uppstår obalanser, besvikelser över att jämvikt inte sker och hela tiden är själva ursprungslängtan till parning dold för oss. Som jordiska halvor förstår vi den inte.
Vi kan aldrig, så länge vi lever på jorden, bli hela. Vi är per definition av liv en manifest del av o-livet i Alltets ursprung och där slutar hoppet om möjlig förening. Detta vet vi dock inte om, vilket är ett smart drag av hela scenariot. Drivna av vår dolda ur-längtan tillbaka från delningen till Alltet och Enhet igen, gör vi nya människor. På så vis ger vi möjligheten för fler själar att uppleva detta förunderliga tillstånd ”IRL”. Alla vi som vill får och vi är många.
När slutar lusten på erfarenhet av dualitet för Alltets själar? När ska Alltet expandera ut i en ny skapelseidé, en annan varandeupplevelse och vara klar med Dualitetens Universum? Kanske när vi slutar leta och förstår grunden klart till vår avknoppade livsupplevelse. Kanske har vi då gått hela cirkeln runt och kan komma hem.
Men kanske kan vi klara att leva i frid redan här, om vi istället för att tro att vi blir hela av någon annan, lika halv och sökande som oss själva, tar direktkontakt med vår kvarvarande omanifesterade hälft hemma i Alltet och istället söker o-parad, parallell gemenskap på jorden, utan förväntningar på mer än att få ge ur sin egen helhet. Att vara levande exempel på friden i ett icke-Men kanske kan vi klara att leva i frid redan här, om vi istället för att tro att vi blir hela av någon annan, lika halv och sökande som oss själva, tar direktkontakt med vår kvarvarande omanifesterade hälft hemma i Alltet och istället söker o-parad, parallell gemenskap på jorden, utan förväntningar på mer än att få ge ur sin egen helhet. Att vara levande exempel på friden i ett icke-letande här på Men kanske kan vi klara att leva i frid redan här, om vi istället för att tro att vi blir hela av någon annan, lika halv och sökande som oss själva, tar direktkontakt med vår kvarvarande omanifesterade hälft hemma i Alltet och istället söker o-parad, parallell gemenskap på jorden, utan förväntningar på mer än att få ge ur sin egen helhet.

Enkis förlorade bok – en introduktion

Kommer det förflutna att bli vår framtid? Är mänskligheten avsedd att upprepa händelser som inträffade på en annan planet, långt ifrån jorden?

Zecharia Sitchin visar mänsklighetens sida av historien om vårt ursprung i Anunnaki-händerna, ”de som kom från himmelen till jorden” för c:a 400.000 år sedan.

I Enkis förlorade bok kan vi se den här sagan från ett annat perspektiv genom den rikt utformade självbiografiska redogörelse för Enki, en Anunnaki gud, som berättar historien om dessa utomjordiskas ankomst till jorden från den 12: e planeten, Nibiru. Syftet med deras kolonisering: att hämta guld för att komplettera deras döende atmosfär på sin hemmaplanet. Att hitta denna ädelmetall resulterade i att Anunnaki skapade homo sapiens – mänskligheten – för att slava i gruvorna med denna viktiga resurs. De utvann monokromt guld som skulle användas på planeten för att reparera deras atmosfär.

I hans tidigare verk sammanställde Sitchin den fullständiga historien om Anunnakas inverkan på den mänskliga civilisationen i fredstid och i krig om fragmenten som var spridda i hela sumeriska, ackadiska, babyloniska, assyriska, hetitiska, egyptiska, kanaanitiska och hebreiska källorna . Det var ”myterna” från alla forntida folk i den gamla världen liksom den nya.

Vilka motiv drev dem att bosätta sig på jorden – och vad körde iväg dem från sitt nya hem?

Annika-Pannkaka

Av Kristina

Annika-Pannkaka
Det är så konstigt. Jag hade en gång en storasyster, nära i ålder, en Annika som var allt. Hon och jag, Annika-Pannkaka och lilla Plättan. Det var vi och det var resten av familjen, resten av världen. Det var vi två. Vi två! Så dog hon.

Jag läste i Lund och höll på att bli en egen, upptäcka världen, livet, mig själv. Hon var på sin intensiva resa mot döden och jag var på min, mot livet. När hon dog hade jag revolterat mot omgivningen och provade äktenskap och anarki Jag tror aldrig jag riktigt förstod att hon var död. Jag ville aldrig tänka på det, inte på det viset. Hon levde inuti mig, men var ändå inte kvar. Så jag gick bara vidare. Redan under hennes tre år långa sjukdom (hon var ett sällsynt ALS-fall) töjde jag ut banden, tränade separation och fick också tillfälle att känna på rollbytet.

Hon hade alltid varit den som ledde, hon fick mig att skratta, hon hittade på. Jag följde efter, jag stöttade, uppmuntrade. 1an och 2an. Så blev hon sjuk. Talet försvann tidigare än kroppsrörelserna, eller ungefär samtidigt. Och då jag var på besök från Lund var allt ändrat, rollerna utbytta. Nu skulle jag prata, skoja eller leda. Men hur skulle det gå till? Det fanns ingen påfart, ingen träning mellan de spridda besöken.

Det sket sig, kan man lugnt säga. Jag klarade inte min nya roll och så skrev jag om det till henne i ett brev. Och fick ett kassettband tillbaka, inspelat av hennes vårdare när hon själv tittade på sin bokstavstavla. Hon dömde mig för min kylighet bakom mina glasögon (dem var hon inte van vid, jag hade just blivit astigmatisk. Ha! Vad var det jag inte ville se?) och med rätta. Jag var rädd, obekväm och kunde inte ta rollen av ledare och frisk när hon inte längre kunde. Det stämde inte med hur vi haft det i 27 år.

Hon dog den 14 augusti då det blixtrade och riktigt ösregnade i Lund, sådär hårt så vatten stänker underifrån och man blir våt trots paraplyer. Året minns jag inte. 1984? 1986? Vet inte. Datumen är dock samma som min sons födelsedag några år senare. Han väntade i två hela veckor på att komma ut och det blev till slut på Annikas dödsdag. Hade hon återvänt?

Min son är speciell för mig, och även för andra. Han är klippan och tryggheten för många, det tysta men självklara stödet. Vi bor långt ifrån varandra nu, men när vi ses, kanske en eller två gånger om året, gråter jag alltid av tagenhet vid mötet. Han känns som kärlek och tröst, min pojke för mig, mamman. När vi möts efter lång frånvaro och vi kramas vill jag lägga hela mitt liv i hans famn. Det blir så starkt, så överväldigande att jag alltid måste gråta. Vi skämtar om det nu, men det är fakta – han verkligen ”håller” mig, eller ja, hans själ och aura, den essens han uppbär, den håller och älskar mig. Och jag honom.

Annika och min son… kanske är de samma själ. Men kanske inte. För det var Annikas gestalt som långt senare i livet, i mina första andliga resor vägledde mig, tog med mig över gränser jag inte själv vågade beträda, ledde mig in i initieringar och hjälpte mig att lossa barriärer till min själ och Alltet. Tid och rum som vi ser det finns inte utanför vår dimension, så kanske finns hon här och där samtidigt. Vem vet. Ett medium sa en gång att Annika inte ville tillbaka till jorden, att hon var från Andromeda och att det räckte med denna korta jordresa för hennes del. Jag förstod det inte då, men nu inser jag väldigt väl vad hon menade. Då hade min resa just börjat. Senare besökte jag henne där, långt, långt utanför medvetenheten. Hon fanns i de donut-liknande, genomskinliga och vidsträckta boningarna. Hon var lycklig där, latade sig, trivdes och var självklar. Det var ett fint möte.

Annika… hur hade det varit om vi rest tillsammans du och jag, här nere menar jag? Igen upprepades karman för mig: övergiven, lämnad av den jag älskade – och var beroende av! Även i detta liv hände det. Så vad är läxan för mig? Att leva enskild och gilla mig! Så nu gör jag det. Ensam söker jag trygghet, frid och tillhörande i Gud/Skapelsen/Källan. Examensprovet pågår och jag tror jag klarar det. Jag börjar inse och acceptera livet bakåt, inåt, uppåt, det liv som fokuserar tvärtom, in i självet och att den vägen nå Gud, samhörigheten. Det är inte via någon annan utanför mig, det är genom mig själv i ensamt majestät, som Den Sanna Tillhörigheten finns. Hade inte Annika försvunnit så hade jag aldrig behövt söka.

Jag är långt kommen men jag är inte klar. Långt ifrån klar. Nu har frid lagt sig, men där finns så mycket nytt att lära efter detta! Vad gör jag sedan? Hur finns jag nu med denna insikt i mitt varande? Hur används jag i jordelivet nu, då jag vänt om och slutat leta utanför mig? Hur träna nytt?

Annika, du där borta i Andromedagalaxen, är du med mig fortfarande? Skojar du och leder du? Hittar du på allt nytt, för mig att följa efter? Livet är en-sidigt utan dig, men bara när jag tänker efter. För det har ju funkat att leva det utan dig också. Jag älskar dig, jag önskar vi hade upplevt våra liv ihop och att vi hade varann som stöd i vår jordiska och andliga utveckling, så som vi började vuxenlivet tillsammans. Men det har fått gå på detta vis med. Och kanske var det du hela tiden, som satte mig på spåren. Kanske var det du som sparkade igång mitt sökande och viskade i mitt öra den där sommarkvällen för många år sedan: ”Jag måste leva i kärlek.” Kanske har du aldrig lämnat mig.

Sökandet hindrar hittandet

Av Kristina

Innan du hittar Gud inuti dig själv, famlar du runt utanför dig. Finns Gud här? Eller där? Hos er? Hos dig?

Desperation och outtröttligt sökande. Du lever din väg, blir ett med sökandet, du utvecklar beroende till den. Att söka blir ett sätt att leva – och då är du fast! Fast i din egen längtan efter Gud. För längtan är inte. Längtan är ett inte. Och är du beroende av din längtan kan du aldrig befria dig in i varandet.

Gud i Varandet, den stora kärleken, här och just nu. Var annars?
Enkelt att begripa att Gud inte finns i ytligt beroende av de andra eller Strukturen. Enkelt att inse att Gud är inuti. Men svårt att begripa att själva sökandet och längtan är hindret, att det aldrig kan finns en Gud i det som man är övertygad om ännu inte finns!

Så än en gång, receptet är att göra tvärt om! Sluta leta. Sluta längta och gå bara in i Varandet. Gud är här och nu. Lägg ner sökandet och se dig själv som ”hittaren”.
Gud är redan här.

Gud, Jesus och Makten

Av Kristina

Jag får inte ihop Jesus med Gud. Ursäkta mig biskop, påve och hela kristenheten, men jag får bara inte till det i min skalle. Hur kan Jesus med sitt all-kärleksbudskap paras ihop med bibelns dömande och straffande Gud? Hur kan lagar som förtrycker och undanhåller kvinnor sitt mänskliga värde (halva jordens befolkning!) stamma ur en all-kärlekens Gud?

Jag tror vi har blivit grundlurade allesammans. Jag tror vi finns i slutet av en maktens manipulation, ett oerhört effektivt förtryckarsystem som sett till att vi kväst oss själva. Du skall icke… på det att du må brinna i helvetet! Så har vi aktat oss för makten och religionen, staten och kyrkan. Vi har hukat oss, lytt och varit rädda. Vi själva har bara kunnat nå frälsning via kyrkans och prästens patent. Alla egna insikter har halshuggits bort eller bränts på bål. Och vi har fortsatt låtit oss ledas i rädslans koppel. Rädda för Skapelsen! En sådan bisarr tanke!

Varför blev det såhär i den kommande världen av välfärd? Vad hände med Jesus grundlära – att älska din nästa så som dig själv? Hur kan den uppmaningen hamna hos makt- och förtryckutövare, hos straffutdelare?

Som jag ser det var Jesus liv och lära en reaktion mot detta. Han gav folk kraften och möjligheten att utanför maktstrukturens själva ta direktkontakt med Källan. I 300 år växte kunskapen och människor i Romarriket började bli omöjliga att styra. Martyrer dog sjungande på arenorna och den ursprungliga kraft som Källan gav måste ha varit enorm! De hade genom Jesus exempel lärt sig gå utanför systemet och dockat an till sin gudomlighet i själen, Källan, hemmet. Där var de odödliga och därför inte rädda för jordiska repressalier. En ny generation av sanna människor skulle inte kunna duperas att lyda. Jesus vision och själv-exempel hade fått fäste.

Så vad gör 300-talets romerska makt? Kejsaren inkorporerar det nya, sätter sig själv (påven) överst och beslutar vad folk får och inte får tro. Bibeln blir till, evangelier (vittnesmål) stryks och förbjuds, bränns och nya skrivs som passar maktstyret. Sedan fanns lagen där att slå folk i huvet med – lyd eller brinn i helvetet! Och om du kommer med egna sanningar får du brinna redan på jorden. ”If you can’t beat them, join them” var devisen för maktens män i Nicaea år 325 och så införlivades och förvanskades Jesus revolutionära egenfrälsningslära i det världsliga förtryckets tjänst. Amen.

Alla diktaturer faller, allt förtryck avslöjas förr eller senare, för de är inte av sanning och kärlek grundade, utan av rädsla. Ljus är starkare än mörker och nu börjar det lysa i hörnen. Sanningar om katolska kyrkans sexuella hyckleri uppdagas, missbruk mot kvinnor kryper fram, lågmält men i ostoppbara hashtaggar och kullkastar de patriarkala patenten på vad som är norm. Och detta enbart för att det är ljust att säga som det är. Sanningens och ljusets makt – utanför strukturen!

Jesus är på väg att än en gång välta frälsningsmonopolet över ända och låta människan själv ta kontakt med själens källa, utan att behöva passera Gud. För vad är Gud, bibelns skräcktyrann? En rest av Anunakiregimen i Mellanöstern?
Det är dags att skrota denna förlegade envåldsgud och släppa fram ”fri energi” – direkt tillgång till ljuset via vår egen varelse, vår egen själ och våra högre jag. Sedan fixar sig kärleken till nästan av sig själv.  Amen!

Karmalektioner

Av Kristina

Vi har ett tema, en läxa att lära. Hur många aspekter av liv som människa finns det? Hur många liv behövs innan allt är fyllt och vi till fullo kan omfatta livet på jorden?
Kanske gör vi, som ett enda stort jordiskt kollektiv i stort som i smått, gemensam sak i denna uppgift och tar på oss en bit var, som ett globalt grupparbete. Du pluggar in aggressionen, så tar jag övergivenheten Och ni får spela angreppsstat och vi en svältnation. Alla möjliga och omöjliga aspekter täcks in i den jordiska skolan och till slut finns det inget mer kvar att lära i dualitetsklasserna.

Vi ville detta, ville uppleva tvärt-om-et och knoppade av oss från Alltet. Spännande kurs det här att vara enskild! Nu kör vi! Och så tänkte vi fram ett ego till oss själva så vi kunde betrakta oss som jag och var-och-en. Sedan tänkte vi fram ett universum som var passande, ett med enskilda kroppar, uppbyggt av delar och helheter i tid och rum och rörelse. Vi tänkte fram skapelseprocessen i from av sammansmältning och delning, en grundprincip av in- och-utandning med stiltje där emellan. Årstider på jorden, liv och död och vila, sedan liv och död igen. Fotosyntesen. Cykler i givande och tagande. Men vi tänkte också ut det mörka och smärtsamma i förhållande till ljuset och friden.

Så började lektionerna, skolan öppnade sina portar den första terminen. Det var nog en chock att i skarpt läge knoppas av. Varje gång en chock även då vi vilat från jordelivets smärta ett tag och ska på’et igen. Så vi skapade Gud, en vänlig räddning och en påminnelse om att det finns något mer, bakom och bortom allt vi kan erfara i den här skolan. Men Gud fick bli enligt vårt jord-förstånd och kunna passa in i det universum vi skapat, så det blev en Gud anpassad för våra villkor. Och det funkar bra så länge vi inte tagit examen. Olika tider och platser gav oss olika behov av Gud.

Så vad sker då vi är fullärda och alla grupparbeten har lämnats in? Tja, då är det dags för Högskolan eller Universitetet. Eller kanske väntar en helt annan utbildning i ett annat slags varande som överhuvudtaget inte handlar om dualitetsprinciper och avknoppning. Expansionen av Alltet är det som driver, grundkraften i Alltet – att ge, utvidga, expandera och erfara. Så vi får väl se vart den lusten leder oss när tillräckligt många av oss har avlagt doktorsexamen och har kommit hem igen, fullärda och dödströtta på detta jordiska dualitetsliv och all egenskapad smärta. Men de villkoren är ännu inte framtänkta, om ens tanke och vilja kan styra den slags lärdom vi alla ska göra när det är dax för det nya. Då kanske vi skapar en helt ny dimension för lärandet, om nu den utgångspunkten är relevant i 0en ny existensform. Vem vet…

Civilisations död och pånytfödelse

Av Kristina

Håller vår civilisation på att förstöras? Vi som lever i den och har byggt den, kommer vi att dö med kataklysmen, precis som förra gången det gick överstyr? Detta skeende finns dokumenterat i myter världen över och även i Bibeln. Det har hänt förut. Legenderna och religionerna, vilka inte är annat än levnadsregler för att undvika ett upprepande av katastrofen, varnar oss och förutser detta.

Är det så att vi kommer att få stå vårt kast när vi inte kan överleva utan tillgång på vatten och mat i de differentierade och sårbara samhällen vi har skapat? De ”primitiva” folken på jorden märker ingen skillnad. De fortsätter bara som vanligt, genomlever ännu en ”civilisationens katastrof” och lever att berätta, på sitt vis, om förstörelsen, översvämningarna, armageddon eller ragnarök.

Ljuset och kärleken, den nya jorden, 5Ds införande och uppvaknandet, är kanske detta döden för de separerade människor vi utvecklats till i den fria viljans tjänst? Kanske det är dags för oss att komma hem igen till Källan, bli omplåstrade och helade tillbaka till vårt ursprungliga läge och slippa ifrån hela återfödelsepaketet en gång för alla. Kanske är det dags att bli renade så vi kan börja
om på vår eviga expansionsresa till någon annan erfarenhet i Källans tjänst.

 

Återta betraktandets makt

Av Kristina

Ger du all makt till de som betraktar dig? Måste du visa upp en front som du anpassar efter deras vilja och smak? Söker du hela tiden efter godkännande, beredd att anpassa och ändra det du ser inte faller i god jord? Då ger du bort makten över dig själv till andra. Då ger du bort bilden av dig till någon annans gillande. Då ger du bort ditt eget patent.

Du kan aldrig bli hel om du inte hämtar hem fokus där det hör hemma – i Självet! Bilden av dig själv är din! Fokus inifrån och ut ger ett annat betraktande. Då ser du dig själv som sändare, då ser du dig själv med dina egna ögon och de finns där du är, inte hos alla andra där utanför.

Inifrån och ut syns du hel, tydlig. Det är du som sänder den bilden och den går inte längre i loopen via de där ute och deras seende på dig. Det som kommer tillbaka blir då annorlunda. Det blir en spegling av ditt sanna inre. Och du förstärks på så vis i din uppfattning om dig själv, när du blir sedd som den du är.

På så vis växer själv-bilden, blir grundad och tydlig. Då kan du än tydligare fokusera inåt, än tydligare ge bilden av vem du är till andra. En positiv, stärkande spiral som blir till mera du. Vill ni ha mig? Varsågod, jag välkomnar den som söker mig sådan som jag är just nu. Men jag ansöker inte längre efter ett tillhörande. Nu är det tvärt om! Ni får ansöka hos mig, så får jag se om det duger 🙂

Naturen är hemma

Av Kristina

Nu vet jag varför naturen läker. Det är inte för att du kommer bort ifrån och slipper intryck och onaturliga ljud skapade av människor. Det är tvärtom, för att du kommer hem!

Naturen är en direkt avbild, en fraktal av Källans oändliga former. Dessa former är gröna, skira mönster som ur ett chimärt tomrum ständigt leks fram i nya formationer. Naturen på jorden är en bråkdels spegling, en frusen ytte-pytte-del av alla dessa mönster. Du ser dem i kottarna, i bladverk, gräs och vattendroppar, snöflingor och blomblad. Geometriska former, perfekta i sin variation.

Det samma gäller för ljuden, naturens ljud som skapas av vind, insekter, fåglar och djur, regn. Allt låter då det rör sig, precis som i universum där alla planeters rörelsemönster ger ut ett unikt ljud. Energi, ljud, rörelse, rymd. Allt hänger ihop. Och i naturen känner vi igen detta!

Vi läker i naturen helt enkelt för att vi är i en flisa av där vi kom ifrån, en fraktal av Källans skapelse. Vi minns och kan intuitivt uppleva vårt ursprung. I naturen är vi en del av det ljus, den frid och det varande som är precis som hemma! Vi kan kalla det Gud eller läkning och det är dit vi vill.

Vilken Gud väljer vi?

Av Kristina

Till min stora förvåning fick jag se att det finns fler varianter på Gud. Det var en hisnande insikt: – Det finns en Gud bortom Gud! Och jag är inte säker på att det tar slut där.

Jag fick se nivåerna. Först var där vår Gud som satt högt ovanför oss innanför ett duvblått äggskalsliknande hölje, vårt medvetenhetsnivås tak. Dit kunde vår varseblivning sträcka sig. Där fanns den Gud som vi med vårt begränsade DNA-förstånd och våra nuvarande sinnen kunde omfatta. En Gud som passade oss här på jorden, så som vi lever idag. Sedan krackelerade höljet och som en kyckling som pickar sig ut i världen fick jag se ytterligare ett hölje, över och bortom det första. Gud var kvar vid det första skalet, men jag kunde kika vidare och förstå att där, bortom vår sfär och in i en annan dimension över vår, fanns ytterligare en Gud. Sedan var där ett nytt skal. Intressant! Även denna värld hade ett tak. Så vad skulle hända om jag fick picka hål även på det? Fanns det ännu fler nivåer/dimensioner? Fler tak att forcera in i andra varseblivningar – och med andra Gudar? För budskapet var klart och tydligt: Det som är vid det första skalets ”tak” är vår Gud, den som vi har för att den passar för oss. Sedan finns andra, ovanför, anpassade för andra varseblivningar. Men dit räckte inte mitt förstånd.

Så vilken Gud ska man då välja? Eller spelar det ens någon roll? I den dualitetsupplevelse som vi iscensätter med våra enskilda liv här på jorden behöver vi en Gud för att inte förlora oss ut i ensamhet. Vi behöver ha en älskande omhändertagare så vi inte försmäktar i vår åtskildhet från Alltet. Vi behöver en Gud som vi kan fatta och relatera till och då blir det den Gud vi skapar till oss själva, den Gud som sitter inom vår sfär. Något annat kan vi inte greppa.

Kanske behöver vi också få låtsas lite till, tro på en utanförliggande kraft som ger oss den all-kärlek vi så djupt saknar. Sedan, då vi sökt nog och hittat tillräckligt långt in, tillbaka i ”våra själv”, kan vi se sanningen och känna den riktiga tillhörigheten inuti. Då kan vi sluta spela dualitets-teater och docka an till Källan direkt. Då kan vi ta omhand oss själva och varandra utan strukturer och system, utan någon Gud. Men innan dess behöver vi kanske få ha den kärleksfulla, hållande kraften som vi i vanlig, dualistisk ordning lagt utanför oss själva; vår Gud

Alltet är allsmäktigt

Ett utdrag ur Ester Nicholsons bok ”Soul recovery”

”De flesta människor associerar Gud med de positiva sakerna i livet. I ett ”dualistisk” universum – uppdelat mellan gott och ont – är det inte svårt att tänka på Gud som god. Men metafysiskt är det djupare än det. Guds egenskaper är expansiva och kreativa i naturen: kärlek, fred, glädje, harmoni, hälsa, välstånd, excellens, synergi och alla adjektiv som beskriver gott som du kan tänka dig. Gud är ju en oändlig kraft.

Gud kan inte ens känna rädsla, disharmoni, brist, begränsning, oärlighet, grymhet eller sjukdom, för en omni vetenskap, oändlig makt och närvaro kan inte motsätta sig dess egen natur, även i tanke. Gud känner inte ens döden eftersom dess gudomliga natur är evigt liv.

Om detta är sant, vad är då källan till den orättvisa eller sjukdom som du upplever i ditt liv?

I mitt arbete har jag funnit att sjukdom och mänsklig tragedi främst är ett resultat av vårt eget tänkande och våra egna illusioner. Vi är viktiga deltagare i Livets historia. Vårt tänkande och våra handlingar påverkar vår erfarenhet och människorna i våra liv och världen runt omkring oss.

Så har min olycka egentligen något att göra med Gud? Eller kan det vara relaterat till något annat?

Eftersom Gud är den goda och den enda kraften som finns, är det verkligen möjligt att ondskan är verklig, eller verkar ondskan vara verklig på grund av vår uppfattning och tro på en kraft som är skild från Gud?

Det här betyder inte att dåliga saker inte händer, bara att de dåliga sakerna kanske inte är gudomligt orkestrerade. Kom ihåg att ett träd kan växa och blomstra även i mark där en skrämmande mänsklig tragedi inträffade.

Livet är fortfarande liv. Gud är fortfarande Gud.”

Ester Nicholson

Snö i nästan hela Europa

Det extrema vädret har med förändrade jetströmar att göra. Det i sin tur kan bero på förändringar i jordens magnetfält orsakat av Nibiru. Det är snö i Europa och minus 20 grader långt ner. På Antarktis är det plus 6 grader. Kan det vara ett polskifte på gång?

Gordon Sandgren