Dagsarkiv: februari 13, 2018

Maktens gud

Av Kristina
Han skrämmer livet ur mig, E. med sina domedagspredikningar i breven han sänder mig. Han skriver om Guden som kräver lydnad, som finns för sin egen skull och som skiter i oss, bara vi lyder Honom. Manligt, makt, bestämmande, förtryck, offer. Synden! Den är evig och vi måste ödmjuka oss, göra bot och bättring och ställa in oss i ledet och bocka och buga. Förlåt HERRE jag är din TJÄNARE, jag är inget värd, du är värd allt och jag som är skit kan bara bli hel om jag LYDER dina påbud och regler. Smart. Självförtryck i religionens namn, det som E. håller på med, en 110 procent lydig Guds-soldat.
Det knottrar sig i kroppen på mig, hela jag duckar och blir paralyserad av rädsla när jag läser hans ord om makt, underkastelse och förtryck. Och i detta skrämda tillstånd börjar jag fundera över det jag förut upplevt som självklart. Det är något i hans domedagsord som rimmar dåligt med det jag söker. Allt blir så hemskt om Gud är sådan och jag börjar tänka på annat vis, riktigt bortskrämd från det försonande och fina…
Det hemskaste av allt är att ”Jesus-döden på korset” blir konstig: – Vadå dog han för våra synder? Det är en hednisk rit att offra någon för att själv slippa undan. Offra till Freja så att skörden blir god. Häng upp folk i offerlunden så vi blidkar Oden. Dränk en Hallonflicka i tjärnen så kommer regnet tillbaka eller släng i 11 bronssköldar i viken så Fimbulvintern slutar ta död på oss. Allt för att vi som är kvar, som sätter oss till doms och dömer ut en annan människa (eller lamm eller duva, häst, oxe, vad som helst med blod, hjärta och själ) till att dö. För oss! Avsluta deras liv. Vi tar en annans så vi själva
slipper undan. Offerlamm, syndabock, Jesus!
Och sedan upprepar vi detta varje söndag i Maktens kyrkliga institution, inkapslat av liturgi,, regler, ledare och efterföljare, makt och underlydande. Makten ger igen och igen syndabockens blod och kött för oss att dricka och äta – fräls oss, dö för oss, din egen fader offrar dig så vi ska klara oss undan skiten, svälten, själssmärtan, döden – och det största av allt – får evigt liv! Den du, känn på den! Människooffer så vi själva ska få leva, inte bara här och nu, i frid och med Guds Nåd (makt igen), utan för alltid, i evighet Amen.
Hur ska jag kunna ta nattvarden igen efter detta? Det är ju hemskt! Och jag som känt samhörigheten och tröst, tillit då jag haft vinsmaken i munnen. Vi är alla ett. Ha! Inte den som dog, inte den vi
dödade för att vi själva skulle klara livhanken.
Var är den allomfattande hållande guden här? Var är kärleken, givandet och tryggheten? Kanske jag själv, som inte är god nog, blir nästa offer? Hamnar jag utanför Nåden från Herren? Brinner jag i
evig eld? Bäst jag gör som Han säger. Kuvar mig i rädsla, gör rätt enligt Hans lag.
Var är kärleken här?
Denna religion skrämmer mig så som den presenteras av E. i hans förmanande brev. E. som läser och läser och skriver att han fattat halvvägs av Guds mysterium och inser att han ingenting är värd och är en syndare och en stackare. Så hemskt att gå in mot ett ökande självförtryck och nedvärderande då man söker själens frid. Som en riktig flagellant!
Jag blir så rädd. Skrämselpropagandan sitter som en smäck, nedärvd i generna. Jag känner det, detta är gammalt – och livsfarligt! Jag hukar mig verkligen och upplever E. som en stor fara för mitt liv.
Så jag skriver diplomatiska svar och hoppas han slutar skriva om Gud, hans envåldshärskare som han följer blint.
Gnostikernas budskap däremot tilltalar mig djupt. Den ingången till Gud stödjer en kärleksfull, ödmjuk inställning till liv och människor. Gud närmar man sig i sitt inre, själen lär sig successivt sanningen – att allt är ett – och då detta upplevs är man med Gud. Känslan, upplevelsen, vetskapen i sitt inre är Gudskontakten som gör att man respekterar andras liv och andras egen resa in till Gud.
Regler, riter, ritualer finns inte mer än som hjälp till självhjälp att få kontakt med sin själ – och därigenom Gud via själens upplysning/gnosis/vetskap.
Den inre upplevelsen är så rotad att den inte går att ta bort, inte ens med maktförtryck.
Jag tänker att de första kristna, martyrerna på Roms arenor var sådana. De var fyllda av gnosis/vetskap, hade Gud i sinne och själ och kunde inte ta bort det de visste var sant för dem, innerst inne: att vi är ett med allt, ett med Gud.
Jesus är exemplet här. Han dog inte för någons synd. Han lät sig dödas av övertygelsen att det inte spelar någon roll, eftersom han visste sanningen om sin rätta tillhörighet, den på Andra Sidan. Se hur jag dör och återvänder och lever för evigt med er, med oss alla, liksom vi alla gör på andra sidan, där vi egentligen tillhör och kommer ifrån. Han var martyr, den första. Men kunskapen var öppnad och fler kom efter, överlevde 300-talets maktcensur och inkorporerandet av kristendomen till Roms kejsarmakt. Det passade fint med ett nytt maktmedel för kejsaren. Men de äkta kristna, de som fått fatt i Kristusenergin i sina själar, överlevde ända till medeltiden då Katarerna utrotades av påvemakten. Men Sanningen går inte att döda, den lever ständigt och finns för oss att upptäcka, den. Sanning som är värsta hotet mot makteliten: att tänka själv och ha egen inre väg till frälsning. Äger vi den själva, då går det inte att skrämma folket till evig lydnad eller att ta patent på folks frid och övertyga oss om att bara genom präst och kyrkans lagar blir du välkommen till evigt liv. För det är ju något vi redan äger, i oss själva!
Katarina