Våra tillitsfulla dödar

Av Kristina

Vi har redan tron eller överlåtelsen till Skaparen i oss. Alla har den från början men vi glömmer, eller känner oss förrådda och svikna och tar avstånd. Vi hade ett avtal med Källan i total tillit då vi överlät vår nerstigning från själens dimension, ner över gränsen in i den svarta sugande tratten. Vi var övertygade om att allt skulle bli bra när vi sögs ner i hålet och valde förvandlingen, den skrämmande okända, men som skulle ge oss det andra livet.

Sedan gjorde vi det igen, en gång till genom en liknande kanal då vi blev födda ur våra mödrar. Denna trånga passage som vi visste skulle knäcka oss, krossa oss, döda oss. Och ja, vi dog där med. Den övergången var lika definitiv som den fösta Men vi överlämnade oss till lusten att göra, växa, expandera och till övertygelsen om att även detta skulle bli bra. I den stunden gav vi oss också till döden. Som blev livet. Igen ett nytt liv, ett annat liv.

Vi kan detta redan, är vältränade i tillitens konst. Vi har redan litat till Processen, Expansionen och Skapelsens urkraft och bestämmelse två gånger innan vi faktiskt började leva jordelivet. Sedan glömskan och smärtan av enskild övergivenhet – från vårt ursprungsliv, Källan.

Men minnet går att aktivera. Genom att lida tillräckligt för att önska det andra sättet att leva – i tillit – kommer minnena tillbaka, för vi kan allt det här redan. Annars skulle vi ju inte vara här, eller hur? Inte någon av oss! Vi har redan varit beredda att dö två gånger! Och oundvikligen måste vi göra det en tredje. Lika bra att försöka minnas hur man gjorde innan detta sker igen, så vi är beredda i vår tillit till Källans process.