Annika-Pannkaka

Av Kristina

Annika-Pannkaka
Det är så konstigt. Jag hade en gång en storasyster, nära i ålder, en Annika som var allt. Hon och jag, Annika-Pannkaka och lilla Plättan. Det var vi och det var resten av familjen, resten av världen. Det var vi två. Vi två! Så dog hon.

Jag läste i Lund och höll på att bli en egen, upptäcka världen, livet, mig själv. Hon var på sin intensiva resa mot döden och jag var på min, mot livet. När hon dog hade jag revolterat mot omgivningen och provade äktenskap och anarki Jag tror aldrig jag riktigt förstod att hon var död. Jag ville aldrig tänka på det, inte på det viset. Hon levde inuti mig, men var ändå inte kvar. Så jag gick bara vidare. Redan under hennes tre år långa sjukdom (hon var ett sällsynt ALS-fall) töjde jag ut banden, tränade separation och fick också tillfälle att känna på rollbytet.

Hon hade alltid varit den som ledde, hon fick mig att skratta, hon hittade på. Jag följde efter, jag stöttade, uppmuntrade. 1an och 2an. Så blev hon sjuk. Talet försvann tidigare än kroppsrörelserna, eller ungefär samtidigt. Och då jag var på besök från Lund var allt ändrat, rollerna utbytta. Nu skulle jag prata, skoja eller leda. Men hur skulle det gå till? Det fanns ingen påfart, ingen träning mellan de spridda besöken.

Det sket sig, kan man lugnt säga. Jag klarade inte min nya roll och så skrev jag om det till henne i ett brev. Och fick ett kassettband tillbaka, inspelat av hennes vårdare när hon själv tittade på sin bokstavstavla. Hon dömde mig för min kylighet bakom mina glasögon (dem var hon inte van vid, jag hade just blivit astigmatisk. Ha! Vad var det jag inte ville se?) och med rätta. Jag var rädd, obekväm och kunde inte ta rollen av ledare och frisk när hon inte längre kunde. Det stämde inte med hur vi haft det i 27 år.

Hon dog den 14 augusti då det blixtrade och riktigt ösregnade i Lund, sådär hårt så vatten stänker underifrån och man blir våt trots paraplyer. Året minns jag inte. 1984? 1986? Vet inte. Datumen är dock samma som min sons födelsedag några år senare. Han väntade i två hela veckor på att komma ut och det blev till slut på Annikas dödsdag. Hade hon återvänt?

Min son är speciell för mig, och även för andra. Han är klippan och tryggheten för många, det tysta men självklara stödet. Vi bor långt ifrån varandra nu, men när vi ses, kanske en eller två gånger om året, gråter jag alltid av tagenhet vid mötet. Han känns som kärlek och tröst, min pojke för mig, mamman. När vi möts efter lång frånvaro och vi kramas vill jag lägga hela mitt liv i hans famn. Det blir så starkt, så överväldigande att jag alltid måste gråta. Vi skämtar om det nu, men det är fakta – han verkligen ”håller” mig, eller ja, hans själ och aura, den essens han uppbär, den håller och älskar mig. Och jag honom.

Annika och min son… kanske är de samma själ. Men kanske inte. För det var Annikas gestalt som långt senare i livet, i mina första andliga resor vägledde mig, tog med mig över gränser jag inte själv vågade beträda, ledde mig in i initieringar och hjälpte mig att lossa barriärer till min själ och Alltet. Tid och rum som vi ser det finns inte utanför vår dimension, så kanske finns hon här och där samtidigt. Vem vet. Ett medium sa en gång att Annika inte ville tillbaka till jorden, att hon var från Andromeda och att det räckte med denna korta jordresa för hennes del. Jag förstod det inte då, men nu inser jag väldigt väl vad hon menade. Då hade min resa just börjat. Senare besökte jag henne där, långt, långt utanför medvetenheten. Hon fanns i de donut-liknande, genomskinliga och vidsträckta boningarna. Hon var lycklig där, latade sig, trivdes och var självklar. Det var ett fint möte.

Annika… hur hade det varit om vi rest tillsammans du och jag, här nere menar jag? Igen upprepades karman för mig: övergiven, lämnad av den jag älskade – och var beroende av! Även i detta liv hände det. Så vad är läxan för mig? Att leva enskild och gilla mig! Så nu gör jag det. Ensam söker jag trygghet, frid och tillhörande i Gud/Skapelsen/Källan. Examensprovet pågår och jag tror jag klarar det. Jag börjar inse och acceptera livet bakåt, inåt, uppåt, det liv som fokuserar tvärtom, in i självet och att den vägen nå Gud, samhörigheten. Det är inte via någon annan utanför mig, det är genom mig själv i ensamt majestät, som Den Sanna Tillhörigheten finns. Hade inte Annika försvunnit så hade jag aldrig behövt söka.

Jag är långt kommen men jag är inte klar. Långt ifrån klar. Nu har frid lagt sig, men där finns så mycket nytt att lära efter detta! Vad gör jag sedan? Hur finns jag nu med denna insikt i mitt varande? Hur används jag i jordelivet nu, då jag vänt om och slutat leta utanför mig? Hur träna nytt?

Annika, du där borta i Andromedagalaxen, är du med mig fortfarande? Skojar du och leder du? Hittar du på allt nytt, för mig att följa efter? Livet är en-sidigt utan dig, men bara när jag tänker efter. För det har ju funkat att leva det utan dig också. Jag älskar dig, jag önskar vi hade upplevt våra liv ihop och att vi hade varann som stöd i vår jordiska och andliga utveckling, så som vi började vuxenlivet tillsammans. Men det har fått gå på detta vis med. Och kanske var det du hela tiden, som satte mig på spåren. Kanske var det du som sparkade igång mitt sökande och viskade i mitt öra den där sommarkvällen för många år sedan: ”Jag måste leva i kärlek.” Kanske har du aldrig lämnat mig.