Tomasakterna

Vid den tiden befann vi apostlar oss alla i Jeru­salem, Simon som kallas Petrus och Andreas hans broder, Jakob Sebedeus son och Johannes hans bro­der, Filippus och Bartolomeus, Thomas och Matteus publikanen, Jakob Alfeus son och Simon ivraren och Judas Jakobs broder. Och vi fördelade jordens om­råden så att var och en av oss skulle fara till det område som genom lotten tillföll honom och till det folk till vilket Herren skickade honom. Genom lotten kom Indien att tillfalla Judas Thomas som också kallades ”Tvillingen”. Men han ville inte resa och sade att han på grund av fysisk svaghet inte kunde fara. ”Hur skulle jag som är en hebre kunna resa och predika sanningen för indierna?” När han tänkte och sade så visade sig Frälsaren för honom om natten och sade till honom: ”Frukta inte Thomas. Far till Indien och predika där Ordet ty min nåd är med dig.” Men han lydde inte utan sade: ”Sänd mig vart Du vill, sänd mig bara någon annanstans. Ty till Indien reser jag inte.”

När han tänkte och sade så, råkade en köpman som kommit från Indien och hette Abban vara närvarande. Konung Gundafor hade sänt honom och befallt honom att köpa en timmerman och föra denne med sig. Herren såg honom gå omkring vid middagstiden på torget och sade till honom: ”Vill du köpa en timmer­man?” Han sade till honom: ”Ja.” Herren sade då till honom: ”Jag har en slav som är timmerman och vill sälja honom.” När han sagt detta pekade han på avstånd ut Thomas, kom överens med honom om en köpesumma på tre pund opräglade mynt och skrev ett köpebrev med följande innehåll: ”Jag, Jesus, timmermannen Josefs son, bekräftar att jag sålt en slav med namnet Judas till dig, Abban, den indiske konungen Gundafors köpman.” När köpebrevet var färdigt tog Frälsaren Judas, som också hette Thomas, och förde honom till köpmannen Abban. När Abban såg honom sade han till honom: ”Är denne din Mäs­tare?” Aposteln svarade och sade: ”Ja, han är min herre.” Han sade: ”Jag har köpt dig av honom.” Då teg aposteln.

Följande morgon var aposteln stadd i bön och bad till Herren och sade: ”Jag reser vart du vill, Herre Jesus. Ske din vilja.” Och han gick till köpmannen Abban utan någonting annat med sig än köpesum­man. Ty den hade Herren givit honom och sagt: ”Må med min nåd också din köpesumma vara med dig, vart du än går.” Och aposteln träffade Abban när han höll på att bära ombord sin packning. Han började hjälpa honom att bära. När de kommit om­bord på båten och satt sig ned frågade Abban apos­teln och sade: ”Vilket hantverk kan du?” Han sade: ”Att av trä göra plogar och ok och oxpikar och skepp och roder för skepp och master och små hjul och av sten göra pelare och tempel och kungliga palats.” Köpmannen Abban sade till honom: ”Det är bra, ty en sådan hantverkare behöver vi.” Så for de iväg. Och de hade gynnsam vind och for med gott mod tills de kom till Andrapolis, en kunglig stad.

När aposteln tillsammans med köpmannen Abban hade kommit till Indiens städer gick Abban för att hälsa på konung Gundafor och berättade för honom om timmermannen som han förde med sig. Konungen gladde sig över detta och befallde att han skulle föras fram inför honom. När han trätt fram sade konungen till honom: ”Vilket yrke behärskar du?” Aposteln svarade honom: ”Timmermannens och byggmästarens.” Konungen sade till honom: ”Vad kan du tillverka av trä och sten?” Aposteln svarade: ”Av trä kan jag göra plogar, ok, oxpikar, block och skepp och roder och master, av sten pelare, tempel och kungliga palats.” Konungen sade: ”Kan du bygga mig ett palats?” Han svarade: ”Ja, jag kan bygga det och inreda det. Ty det är ju för att bygga och timra som jag kommit.”

Och konungen tog honom med sig, gick med honom ut genom stadsportarna och började överlägga med honom på vägen om hur man skulle bygga palatset och hur grunden skulle läggas, tills de kom till den plats där han ville att byggnaden skulle uppföras. Och han sade: ”Här vill jag att byggnaden reses.” Och aposteln svarade: ”Ja, denna plats är lämplig för byggnaden.” Men på platsen fanns skog och myc­ket vatten. Konungen sade: ”Börja att bygga!” Men han svarade: ”Just vid den här tiden kan jag inte börja uppföra den.” Konungen sade: ”När kan du börja?” Han svarade: ”Jag börjar i november och slutar i april.” Konungen blev förvånad och sade: ”Man bygger alla byggnader under sommaren, men du skulle kunna bygga och färdigställa ett palats under vintern?” Aposteln svarade: ”Så får det bli och på annat sätt är det inte möjligt.” Konungen sade: ”Om du har beslutat det så rita upp för mig hur det hela skall se ut, eftersom jag inte kommer hit förrän efter en lång tid.” Och aposteln tog en penna och gjorde en skiss och mätte upp platsen. Dörrarna orienterade han åt solens uppgång, så att de vette åt ljuset till. Fönstren vette åt väster åt vindarna till, bakugnarna lät han placera åt söder och den för hus­hållet nödvändiga vattenledningen åt norr. När ko­nungen såg detta sade han till aposteln: ”Du är verk­ligen en yrkesman och det passar dig att tjäna konungar.” Och sedan han lämnat honom mycket pengar, for han ifrån honom.

Då och då sände konungen honom pengar och vad som behövdes för det nödvändiga uppehället för honom och hans arbetare. Men han tog hand om alltsammans och fördelade det när han gick omkring i städerna och de kringliggande byarna och gav åt fattiga och behövande och erbjöd allmosor och hjälpte dem och sade: ”Konungen vet att begära kunglig er­sättning, men nu måste de fattiga få hjälp.” Sedan skickade konungen ett sändebud till aposteln och skrev till honom följande: ”Visa mig vad du har gjort eller vad jag skall sända dig eller vad du behöver.” Apos­teln lät svara honom: ”Palatset är färdigbyggt. Endast taket fattas.” När konungen hörde detta, skickade han åter guld och silvermynt och skrev: ”Låt palatset få tak, om det för övrigt är byggt.” Aposteln sade då till Herren: ”Jag tackar dig, Herre, i allt för att du dog för en kort tid så att jag skulle leva i dig evigt och att du har köpt mig för att genom mig befria många.” Och han upphörde inte att undervisa och att skaffa de betryckta hjälp och sade: ”Herren har tilldelat er detta och han ger var och en hans mat. Ty han är den som ger mat åt föräldralösa barn och försörjer änkorna och åt alla betryckta ger han veder­kvickelse och vila.”

Men när konungen kom in i staden utfrågade han sina vänner om palatset som Judas med tillnamnet  Thomas hade byggt åt honom. Men de sade till honom: ”Han har varken byggt ett palats eller gjort något annat av det som han lovade att göra, utan han går omkring i städerna och byarna. När han har något ger han allt åt de fattiga och undervisar om en ny Gud. Och han botar sjuka och driver ut onda andar och gör många andra under. Vi tror att han är en trollkarl. Men hans barmhärtighetsgärningar och botandet av sjuka som han låter ske för intet och hans enkla och vänliga väsen och hans tro visar att han är en rättfärdig man och en apostel till den nye Gud som han förkunnar. Och han fastar oavbrutet och beder och äter endast bröd med salt och hans dryck är vatten och han har endast en mantel som han bär oavsett om det är varmt eller på vintern och tar inte emot något av några och det han har ger han bort.” När konungen hörde detta slog han händerna mot ansiktet och skakade länge på huvudet.

Och han lät kalla till sig den köpman som fört honom dit jämte aposteln och sade till honom: ”Har du byggt palatset åt mig?” Han svarade: ”Ja, jag har byggt det.” Konungen sade: ”När skall vi gå och se det?” Han svarade och sade: ”Nu kan du inte se det utan du ser det först när du har lämnat detta livet.” Då blev konungen mycket vred och befallde att både köpmannen och Judas med tillnamnet Thomas skulle sättas i bojor och kastas i fängelse till dess att han undersökt åt vem konungens pengar hade skänkts. Sedan skulle han döda både honom och köpmannen. Aposteln gick glad i fängelse och sade till köpmannen: ”Frukta inte utan tro blott på (Gud som jag för­kunnar så skall du bli befriad frän denna världen och få evigt liv i den tillkommande världen.” Konungen övervägde länge på vilket sätt han skulle döda dem.

När han beslutat att flå dem levande och sedan låta bränna upp dem, blev samma natt Gad, konungens broder, sjuk och han plågades mycket av den smärta som konungen lidit och av att han blivit bedragen. Och han lät sända efter konungen och sade till honom: ”Broder konung, mitt hus och mina barn överlämnar jag åt dig. Jag kände sådan smärta över det onda som du lidit att jag nu dör. Om du inte straffar denne trollkarl med livet skall du inte ge min själ någon vila i dödsriket.” Konungen sade till sin broder: ”Hela natten igenom har jag övervägt på vilket sätt jag skall döda honom. Och jag har beslutat att flå honom levande och sedan låta bränna upp honom tillsammans med den köpman som förde honom hit.”

När de nu samtalade dog hans broder Gad. Och konungen sörjde Gad mycket ty han hade honom mycket kär. Och han befallde att han skulle begravas iklädd en kunglig och mycket värdefull klädnad. När detta skedde tog änglarna emot konungens broder Gads själ och förde den till himmelen och visade honom de platser och boningar som fanns där och frågade honom: ”På vilken plats vill du bo?” När han närmade sig aposteln Thomas byggnad, som han hade byggt åt konungen, sade Gad vid anblicken av den till änglarna: ”Jag ber er, mina herrar, tillåt mig att bebo ett av de nedersta rummen.” Men de sade till honom: ”I detta palats kan du inte bo.” Han svarade: ”Varför?” De sade till honom: ”Detta är det palats som denne kristne har byggt åt din broder.” Han sade: ”Jag ber er, mina herrar, tillåt mig att till min broder för att köpa detta palats av honom. Ty min broder vet inte vad det är för en byggnad och säljer den till mig.”

Därefter släppte änglarna Gads själ. Och medan man tog på honom begravningskläderna återinträdde hans själ i honom. Och han sade till dem som stod omkring honom: ”Kalla på min broder så att jag får be honom om en sak.” Genast framförde man till ko­nungen glädjebudskapet och sade: ”Din broder har fått liv igen!” Konungen rusade till sin broder till­sammans med en stor hop. När han kommit in gick han fram till hans bädd liksom bedövad utan att för­må säga något till honom. Men hans broder sade: ”Jag vet och är övertygad om, broder, att om någon hade bett mig om halva ditt kungarike så hade du gett honom det för min skull. Därför utbeder jag av dig att du visar mig den ynnest som jag ber om, näm­ligen att du säljer mig det jag ber dig om.” Konungen svarade och sade: Vad är det som du ber att få köpa av mig?” Han sade: ”Bekräfta med en ed att du tillåter mig det.” Och konungen svarade med en ed: ”Vad du än ber om av mina ägodelar ger jag dig.” Och han svarade honom: ”Sälj mig det palats som du har i himmelen.” Konungen sade: ”Var­ifrån skulle jag ha fått ett palats i himmelen?” Han svarade: ”Det är det som denne kristne har byggt, han som nu sitter i fängelse och som köpmannen förde till dig, sedan han köpt honom från en viss Jesus. Jag menar den hebreiske slav som du vill straffa för att han har bedragit dig, ett bedrägeri som fick också mig att gråta och dö. Och nu har jag kommit tillbaka till livet.”

Då kom konungen till besinning och förstod det som för honom var det väsentliga och det tillkommande, eviga goda och sade: ”Jag kan inte sälja palatset åt dig, men jag ber att jag får gå in i det och bo där och aktas värdig att vara en som bor där. Men om du verkligen vill köpa ett sådant palats så vet att mannen lever och bygger dig ett som är bättre än detta.” Och genast sände han bud och lät hämta ut ur fängelset aposteln och köpmannen som tillsammans med honom fängslats och sade: ”Jag bönfaller dig som en man som bönfaller Guds tjänare, att be för mig och be honom vars tjänare du är att han för­låter mig och överser med det som jag gjort mot dig eller haft i sinnet att utföra och att jag aktas värdig att få bo i denna byggnad, för vilken jag inte arbetat men som du ensam byggde åt mig med Guds nåds hjälp och att jag också får bli en tjänare och tjäna den Gud som du förkunnar.” Även hans broder föll ned för aposteln och sade: ”Jag ber dig och ropar till din Gud att jag aktas värdig detta uppdrag och denna tjänst och att få bli värdig det som äng-lama visade mig.”

Och aposteln sade, gripen av glädje: ”Jag prisar dig, Herre Jesus, att du har uppenbarat din sanning i dessa människor. Ty du allena är sanningens Gud och ingen annan, och du är den som vet allt, det som för de flesta är okänt. Du, Herre, är den som på allt sätt visar människorna barmhärtighet och skonar dem. Ty människorna brydde sig inte om dig på grund av den okunnighet som behärskar dem. Men du har inte glömt den. Och nu, för mina böners och suc­kars skull tag emot konungen och hans broder och förena dem med din hjord, rena dem genom ditt bad och smörj dem med din olja och rena dem från den okunnighet som omger dem. Bevara dem också från vargarna genom att föra dem till dina ängar. Giv dem att dricka ur din odödlighets källa som varken grum­las eller sinar. Ty de ber och suckar till dig och vill bli dina tjänare och medhjälpare. Därför är de också be­redda att utstå förföljelse från dina fiender och för din skull bli hatade av dem, misshandlade och dödade liksom du lidit allt detta för vår skull för att vinna oss, du som är Herre och en i sanning god herde. För­läna du dem att i dig allena ha frimodighet och få den hjälp som kommer från dig och det hopp om sin frälsning som de förväntar av dig allena och bli befästa i dina hemligheter och motta det fullkom­liga goda genom din nåd och gåva och att blomstra i din tjänst och bära mogna frukter genom din fader.”

Med stor hängivenhet till aposteln följde nu konung Gundafor och hans broder Gad med honom och vek aldrig från hans sida och hjälpte de fattiga och gav åt alla och vederkvickte alla. Men de bad honom att de redan nu skulle få ta emot Ordets insegel och sade till honom: ”Då våra själar har frid och vi är villiga inför Gud, så giv oss inseglet. Ty vi har hört dig säga att den Gud du predikar känner sina får på deras insegel.” Och aposteln sade till dem: ”Jag gläder mig och ber er att ta emot detta insegel och att ta del med mig i denna nattvard och Herrens välsignelse och därigenom bli fullkomliga. Ty denne är alltets Herre och Gud, Jesus Kristus, honom som jag predikar, och han är sanningens Fader på vilken jag lärt er att tro.” Och han befallde dem att hämta fram olja så att de kunde ta emot inseglet genom oljan. De skaffade oljan och tände flera lampor. Ty det var natt.

Och aposteln stod upp och gav dem inseglet. Då uppenbarade sig Herren för dem och sade genom en röst: ”Frid vare med er, bröder!” De hörde rösten men såg inte hans gestalt, ty de hade ännu inte mot­tagit inseglets försegling som måste till. Och aposteln tog oljan, göt den över deras huvud och smorde dem med oljan.