Kategoriarkiv: .

Motsatsen och givandets princip

Av Kristina

Motsatsens och givandets princip
I vår Skapelse, vårt Universum, är allt skapat genom dualiteten. Allt har två sidor, det manifesta och det icke manifesta vilken möjliggör för sin motsats att finnas. Bara genom att lösgöra sig ur ingen-ting, med ingen-tinget som motsats blir det någon-ting. Detta är också den givande principen, det som egentligen menas med Kärleken. Att ge tillåtelse till sin motsats att existera, ge platsen åt det manifesta att visa sig genom att själv ge bort den möjligheten.
Du är manifesterad med hjälp av din egen o-manifesta del, din andra hälft, som är andligen kvar i Alltet – i motsats till ditt enskilda du på jorden. (Vilket förresten faktiskt betyder att du kan inte vara en-skild utan att samtidigt tillhöra allt!) Det var så vi kunde tillverka denna dimension av varseblivning och existens – genom att ur Allting skapa en betraktande motsats med start i oss själva. Vi kunde då kliva ut ur ursprunget för att fröjda oss i vår fortsatta skapelse, uppleva det vi aldrig upplevt innan på den spelplats vi tänkt fram för detta underverk – ett universum byggt på motsatsernas princip! Dualiatetens och Enskildhetens universum.

Detta gäller allt, alltså även gott och ont. Där gott är bärs det av sin omanifesta motsats: ont, som alltså samtidigt bär ett slumrande gott – där ont är finns ännu inte det goda. På ”det andras” bekostnad finns det som är, på det frånvarandes bekostnad och aldrig samtidigt.
Vi finns här på vår själs ursprungs bekostnad – det manifesta jordelivet på vår all-tillhörande dels bekostnad kvar i tillhörigheten. Aldrig samtidigt manifest och tillhörande, alltid det ena eller det andra.
Längtan så, den eviga längtan efter att åter tillhöra gör att vi parar oss i våra olikheter här på jorden. Om man och kvinna finns som motsatser och vi parar oss, blir vi då hela igen? Nej, aldrig så. Grundprincipen går inte att manipulera. En enskild halva går inte att göras hel genom en annan enskild halva. Så det uppstår obalanser, besvikelser över att jämvikt inte sker och hela tiden är själva ursprungslängtan till parning dold för oss. Som jordiska halvor förstår vi den inte.
Vi kan aldrig, så länge vi lever på jorden, bli hela. Vi är per definition av liv en manifest del av o-livet i Alltets ursprung och där slutar hoppet om möjlig förening. Detta vet vi dock inte om, vilket är ett smart drag av hela scenariot. Drivna av vår dolda ur-längtan tillbaka från delningen till Alltet och Enhet igen, gör vi nya människor. På så vis ger vi möjligheten för fler själar att uppleva detta förunderliga tillstånd ”IRL”. Alla vi som vill får och vi är många.
När slutar lusten på erfarenhet av dualitet för Alltets själar? När ska Alltet expandera ut i en ny skapelseidé, en annan varandeupplevelse och vara klar med Dualitetens Universum? Kanske när vi slutar leta och förstår grunden klart till vår avknoppade livsupplevelse. Kanske har vi då gått hela cirkeln runt och kan komma hem.
Men kanske kan vi klara att leva i frid redan här, om vi istället för att tro att vi blir hela av någon annan, lika halv och sökande som oss själva, tar direktkontakt med vår kvarvarande omanifesterade hälft hemma i Alltet och istället söker o-parad, parallell gemenskap på jorden, utan förväntningar på mer än att få ge ur sin egen helhet. Att vara levande exempel på friden i ett icke-Men kanske kan vi klara att leva i frid redan här, om vi istället för att tro att vi blir hela av någon annan, lika halv och sökande som oss själva, tar direktkontakt med vår kvarvarande omanifesterade hälft hemma i Alltet och istället söker o-parad, parallell gemenskap på jorden, utan förväntningar på mer än att få ge ur sin egen helhet. Att vara levande exempel på friden i ett icke-letande här på Men kanske kan vi klara att leva i frid redan här, om vi istället för att tro att vi blir hela av någon annan, lika halv och sökande som oss själva, tar direktkontakt med vår kvarvarande omanifesterade hälft hemma i Alltet och istället söker o-parad, parallell gemenskap på jorden, utan förväntningar på mer än att få ge ur sin egen helhet.

Enkis förlorade bok – en introduktion

Kommer det förflutna att bli vår framtid? Är mänskligheten avsedd att upprepa händelser som inträffade på en annan planet, långt ifrån jorden?

Zecharia Sitchin visar mänsklighetens sida av historien om vårt ursprung i Anunnaki-händerna, ”de som kom från himmelen till jorden” för c:a 400.000 år sedan.

I Enkis förlorade bok kan vi se den här sagan från ett annat perspektiv genom den rikt utformade självbiografiska redogörelse för Enki, en Anunnaki gud, som berättar historien om dessa utomjordiskas ankomst till jorden från den 12: e planeten, Nibiru. Syftet med deras kolonisering: att hämta guld för att komplettera deras döende atmosfär på sin hemmaplanet. Att hitta denna ädelmetall resulterade i att Anunnaki skapade homo sapiens – mänskligheten – för att slava i gruvorna med denna viktiga resurs. De utvann monokromt guld som skulle användas på planeten för att reparera deras atmosfär.

I hans tidigare verk sammanställde Sitchin den fullständiga historien om Anunnakas inverkan på den mänskliga civilisationen i fredstid och i krig om fragmenten som var spridda i hela sumeriska, ackadiska, babyloniska, assyriska, hetitiska, egyptiska, kanaanitiska och hebreiska källorna . Det var ”myterna” från alla forntida folk i den gamla världen liksom den nya.

Vilka motiv drev dem att bosätta sig på jorden – och vad körde iväg dem från sitt nya hem?

Annika-Pannkaka

Av Kristina

Annika-Pannkaka
Det är så konstigt. Jag hade en gång en storasyster, nära i ålder, en Annika som var allt. Hon och jag, Annika-Pannkaka och lilla Plättan. Det var vi och det var resten av familjen, resten av världen. Det var vi två. Vi två! Så dog hon.

Jag läste i Lund och höll på att bli en egen, upptäcka världen, livet, mig själv. Hon var på sin intensiva resa mot döden och jag var på min, mot livet. När hon dog hade jag revolterat mot omgivningen och provade äktenskap och anarki Jag tror aldrig jag riktigt förstod att hon var död. Jag ville aldrig tänka på det, inte på det viset. Hon levde inuti mig, men var ändå inte kvar. Så jag gick bara vidare. Redan under hennes tre år långa sjukdom (hon var ett sällsynt ALS-fall) töjde jag ut banden, tränade separation och fick också tillfälle att känna på rollbytet.

Hon hade alltid varit den som ledde, hon fick mig att skratta, hon hittade på. Jag följde efter, jag stöttade, uppmuntrade. 1an och 2an. Så blev hon sjuk. Talet försvann tidigare än kroppsrörelserna, eller ungefär samtidigt. Och då jag var på besök från Lund var allt ändrat, rollerna utbytta. Nu skulle jag prata, skoja eller leda. Men hur skulle det gå till? Det fanns ingen påfart, ingen träning mellan de spridda besöken.

Det sket sig, kan man lugnt säga. Jag klarade inte min nya roll och så skrev jag om det till henne i ett brev. Och fick ett kassettband tillbaka, inspelat av hennes vårdare när hon själv tittade på sin bokstavstavla. Hon dömde mig för min kylighet bakom mina glasögon (dem var hon inte van vid, jag hade just blivit astigmatisk. Ha! Vad var det jag inte ville se?) och med rätta. Jag var rädd, obekväm och kunde inte ta rollen av ledare och frisk när hon inte längre kunde. Det stämde inte med hur vi haft det i 27 år.

Hon dog den 14 augusti då det blixtrade och riktigt ösregnade i Lund, sådär hårt så vatten stänker underifrån och man blir våt trots paraplyer. Året minns jag inte. 1984? 1986? Vet inte. Datumen är dock samma som min sons födelsedag några år senare. Han väntade i två hela veckor på att komma ut och det blev till slut på Annikas dödsdag. Hade hon återvänt?

Min son är speciell för mig, och även för andra. Han är klippan och tryggheten för många, det tysta men självklara stödet. Vi bor långt ifrån varandra nu, men när vi ses, kanske en eller två gånger om året, gråter jag alltid av tagenhet vid mötet. Han känns som kärlek och tröst, min pojke för mig, mamman. När vi möts efter lång frånvaro och vi kramas vill jag lägga hela mitt liv i hans famn. Det blir så starkt, så överväldigande att jag alltid måste gråta. Vi skämtar om det nu, men det är fakta – han verkligen ”håller” mig, eller ja, hans själ och aura, den essens han uppbär, den håller och älskar mig. Och jag honom.

Annika och min son… kanske är de samma själ. Men kanske inte. För det var Annikas gestalt som långt senare i livet, i mina första andliga resor vägledde mig, tog med mig över gränser jag inte själv vågade beträda, ledde mig in i initieringar och hjälpte mig att lossa barriärer till min själ och Alltet. Tid och rum som vi ser det finns inte utanför vår dimension, så kanske finns hon här och där samtidigt. Vem vet. Ett medium sa en gång att Annika inte ville tillbaka till jorden, att hon var från Andromeda och att det räckte med denna korta jordresa för hennes del. Jag förstod det inte då, men nu inser jag väldigt väl vad hon menade. Då hade min resa just börjat. Senare besökte jag henne där, långt, långt utanför medvetenheten. Hon fanns i de donut-liknande, genomskinliga och vidsträckta boningarna. Hon var lycklig där, latade sig, trivdes och var självklar. Det var ett fint möte.

Annika… hur hade det varit om vi rest tillsammans du och jag, här nere menar jag? Igen upprepades karman för mig: övergiven, lämnad av den jag älskade – och var beroende av! Även i detta liv hände det. Så vad är läxan för mig? Att leva enskild och gilla mig! Så nu gör jag det. Ensam söker jag trygghet, frid och tillhörande i Gud/Skapelsen/Källan. Examensprovet pågår och jag tror jag klarar det. Jag börjar inse och acceptera livet bakåt, inåt, uppåt, det liv som fokuserar tvärtom, in i självet och att den vägen nå Gud, samhörigheten. Det är inte via någon annan utanför mig, det är genom mig själv i ensamt majestät, som Den Sanna Tillhörigheten finns. Hade inte Annika försvunnit så hade jag aldrig behövt söka.

Jag är långt kommen men jag är inte klar. Långt ifrån klar. Nu har frid lagt sig, men där finns så mycket nytt att lära efter detta! Vad gör jag sedan? Hur finns jag nu med denna insikt i mitt varande? Hur används jag i jordelivet nu, då jag vänt om och slutat leta utanför mig? Hur träna nytt?

Annika, du där borta i Andromedagalaxen, är du med mig fortfarande? Skojar du och leder du? Hittar du på allt nytt, för mig att följa efter? Livet är en-sidigt utan dig, men bara när jag tänker efter. För det har ju funkat att leva det utan dig också. Jag älskar dig, jag önskar vi hade upplevt våra liv ihop och att vi hade varann som stöd i vår jordiska och andliga utveckling, så som vi började vuxenlivet tillsammans. Men det har fått gå på detta vis med. Och kanske var det du hela tiden, som satte mig på spåren. Kanske var det du som sparkade igång mitt sökande och viskade i mitt öra den där sommarkvällen för många år sedan: ”Jag måste leva i kärlek.” Kanske har du aldrig lämnat mig.

Sökandet hindrar hittandet

Av Kristina

Innan du hittar Gud inuti dig själv, famlar du runt utanför dig. Finns Gud här? Eller där? Hos er? Hos dig?

Desperation och outtröttligt sökande. Du lever din väg, blir ett med sökandet, du utvecklar beroende till den. Att söka blir ett sätt att leva – och då är du fast! Fast i din egen längtan efter Gud. För längtan är inte. Längtan är ett inte. Och är du beroende av din längtan kan du aldrig befria dig in i varandet.

Gud i Varandet, den stora kärleken, här och just nu. Var annars?
Enkelt att begripa att Gud inte finns i ytligt beroende av de andra eller Strukturen. Enkelt att inse att Gud är inuti. Men svårt att begripa att själva sökandet och längtan är hindret, att det aldrig kan finns en Gud i det som man är övertygad om ännu inte finns!

Så än en gång, receptet är att göra tvärt om! Sluta leta. Sluta längta och gå bara in i Varandet. Gud är här och nu. Lägg ner sökandet och se dig själv som ”hittaren”.
Gud är redan här.

Gud, Jesus och Makten

Av Kristina

Jag får inte ihop Jesus med Gud. Ursäkta mig biskop, påve och hela kristenheten, men jag får bara inte till det i min skalle. Hur kan Jesus med sitt all-kärleksbudskap paras ihop med bibelns dömande och straffande Gud? Hur kan lagar som förtrycker och undanhåller kvinnor sitt mänskliga värde (halva jordens befolkning!) stamma ur en all-kärlekens Gud?

Jag tror vi har blivit grundlurade allesammans. Jag tror vi finns i slutet av en maktens manipulation, ett oerhört effektivt förtryckarsystem som sett till att vi kväst oss själva. Du skall icke… på det att du må brinna i helvetet! Så har vi aktat oss för makten och religionen, staten och kyrkan. Vi har hukat oss, lytt och varit rädda. Vi själva har bara kunnat nå frälsning via kyrkans och prästens patent. Alla egna insikter har halshuggits bort eller bränts på bål. Och vi har fortsatt låtit oss ledas i rädslans koppel. Rädda för Skapelsen! En sådan bisarr tanke!

Varför blev det såhär i den kommande världen av välfärd? Vad hände med Jesus grundlära – att älska din nästa så som dig själv? Hur kan den uppmaningen hamna hos makt- och förtryckutövare, hos straffutdelare?

Som jag ser det var Jesus liv och lära en reaktion mot detta. Han gav folk kraften och möjligheten att utanför maktstrukturens själva ta direktkontakt med Källan. I 300 år växte kunskapen och människor i Romarriket började bli omöjliga att styra. Martyrer dog sjungande på arenorna och den ursprungliga kraft som Källan gav måste ha varit enorm! De hade genom Jesus exempel lärt sig gå utanför systemet och dockat an till sin gudomlighet i själen, Källan, hemmet. Där var de odödliga och därför inte rädda för jordiska repressalier. En ny generation av sanna människor skulle inte kunna duperas att lyda. Jesus vision och själv-exempel hade fått fäste.

Så vad gör 300-talets romerska makt? Kejsaren inkorporerar det nya, sätter sig själv (påven) överst och beslutar vad folk får och inte får tro. Bibeln blir till, evangelier (vittnesmål) stryks och förbjuds, bränns och nya skrivs som passar maktstyret. Sedan fanns lagen där att slå folk i huvet med – lyd eller brinn i helvetet! Och om du kommer med egna sanningar får du brinna redan på jorden. ”If you can’t beat them, join them” var devisen för maktens män i Nicaea år 325 och så införlivades och förvanskades Jesus revolutionära egenfrälsningslära i det världsliga förtryckets tjänst. Amen.

Alla diktaturer faller, allt förtryck avslöjas förr eller senare, för de är inte av sanning och kärlek grundade, utan av rädsla. Ljus är starkare än mörker och nu börjar det lysa i hörnen. Sanningar om katolska kyrkans sexuella hyckleri uppdagas, missbruk mot kvinnor kryper fram, lågmält men i ostoppbara hashtaggar och kullkastar de patriarkala patenten på vad som är norm. Och detta enbart för att det är ljust att säga som det är. Sanningens och ljusets makt – utanför strukturen!

Jesus är på väg att än en gång välta frälsningsmonopolet över ända och låta människan själv ta kontakt med själens källa, utan att behöva passera Gud. För vad är Gud, bibelns skräcktyrann? En rest av Anunakiregimen i Mellanöstern?
Det är dags att skrota denna förlegade envåldsgud och släppa fram ”fri energi” – direkt tillgång till ljuset via vår egen varelse, vår egen själ och våra högre jag. Sedan fixar sig kärleken till nästan av sig själv.  Amen!

Karmalektioner

Av Kristina

Vi har ett tema, en läxa att lära. Hur många aspekter av liv som människa finns det? Hur många liv behövs innan allt är fyllt och vi till fullo kan omfatta livet på jorden?
Kanske gör vi, som ett enda stort jordiskt kollektiv i stort som i smått, gemensam sak i denna uppgift och tar på oss en bit var, som ett globalt grupparbete. Du pluggar in aggressionen, så tar jag övergivenheten Och ni får spela angreppsstat och vi en svältnation. Alla möjliga och omöjliga aspekter täcks in i den jordiska skolan och till slut finns det inget mer kvar att lära i dualitetsklasserna.

Vi ville detta, ville uppleva tvärt-om-et och knoppade av oss från Alltet. Spännande kurs det här att vara enskild! Nu kör vi! Och så tänkte vi fram ett ego till oss själva så vi kunde betrakta oss som jag och var-och-en. Sedan tänkte vi fram ett universum som var passande, ett med enskilda kroppar, uppbyggt av delar och helheter i tid och rum och rörelse. Vi tänkte fram skapelseprocessen i from av sammansmältning och delning, en grundprincip av in- och-utandning med stiltje där emellan. Årstider på jorden, liv och död och vila, sedan liv och död igen. Fotosyntesen. Cykler i givande och tagande. Men vi tänkte också ut det mörka och smärtsamma i förhållande till ljuset och friden.

Så började lektionerna, skolan öppnade sina portar den första terminen. Det var nog en chock att i skarpt läge knoppas av. Varje gång en chock även då vi vilat från jordelivets smärta ett tag och ska på’et igen. Så vi skapade Gud, en vänlig räddning och en påminnelse om att det finns något mer, bakom och bortom allt vi kan erfara i den här skolan. Men Gud fick bli enligt vårt jord-förstånd och kunna passa in i det universum vi skapat, så det blev en Gud anpassad för våra villkor. Och det funkar bra så länge vi inte tagit examen. Olika tider och platser gav oss olika behov av Gud.

Så vad sker då vi är fullärda och alla grupparbeten har lämnats in? Tja, då är det dags för Högskolan eller Universitetet. Eller kanske väntar en helt annan utbildning i ett annat slags varande som överhuvudtaget inte handlar om dualitetsprinciper och avknoppning. Expansionen av Alltet är det som driver, grundkraften i Alltet – att ge, utvidga, expandera och erfara. Så vi får väl se vart den lusten leder oss när tillräckligt många av oss har avlagt doktorsexamen och har kommit hem igen, fullärda och dödströtta på detta jordiska dualitetsliv och all egenskapad smärta. Men de villkoren är ännu inte framtänkta, om ens tanke och vilja kan styra den slags lärdom vi alla ska göra när det är dax för det nya. Då kanske vi skapar en helt ny dimension för lärandet, om nu den utgångspunkten är relevant i 0en ny existensform. Vem vet…

Civilisations död och pånytfödelse

Av Kristina

Håller vår civilisation på att förstöras? Vi som lever i den och har byggt den, kommer vi att dö med kataklysmen, precis som förra gången det gick överstyr? Detta skeende finns dokumenterat i myter världen över och även i Bibeln. Det har hänt förut. Legenderna och religionerna, vilka inte är annat än levnadsregler för att undvika ett upprepande av katastrofen, varnar oss och förutser detta.

Är det så att vi kommer att få stå vårt kast när vi inte kan överleva utan tillgång på vatten och mat i de differentierade och sårbara samhällen vi har skapat? De ”primitiva” folken på jorden märker ingen skillnad. De fortsätter bara som vanligt, genomlever ännu en ”civilisationens katastrof” och lever att berätta, på sitt vis, om förstörelsen, översvämningarna, armageddon eller ragnarök.

Ljuset och kärleken, den nya jorden, 5Ds införande och uppvaknandet, är kanske detta döden för de separerade människor vi utvecklats till i den fria viljans tjänst? Kanske det är dags för oss att komma hem igen till Källan, bli omplåstrade och helade tillbaka till vårt ursprungliga läge och slippa ifrån hela återfödelsepaketet en gång för alla. Kanske är det dags att bli renade så vi kan börja
om på vår eviga expansionsresa till någon annan erfarenhet i Källans tjänst.

 

Återta betraktandets makt

Av Kristina

Ger du all makt till de som betraktar dig? Måste du visa upp en front som du anpassar efter deras vilja och smak? Söker du hela tiden efter godkännande, beredd att anpassa och ändra det du ser inte faller i god jord? Då ger du bort makten över dig själv till andra. Då ger du bort bilden av dig till någon annans gillande. Då ger du bort ditt eget patent.

Du kan aldrig bli hel om du inte hämtar hem fokus där det hör hemma – i Självet! Bilden av dig själv är din! Fokus inifrån och ut ger ett annat betraktande. Då ser du dig själv som sändare, då ser du dig själv med dina egna ögon och de finns där du är, inte hos alla andra där utanför.

Inifrån och ut syns du hel, tydlig. Det är du som sänder den bilden och den går inte längre i loopen via de där ute och deras seende på dig. Det som kommer tillbaka blir då annorlunda. Det blir en spegling av ditt sanna inre. Och du förstärks på så vis i din uppfattning om dig själv, när du blir sedd som den du är.

På så vis växer själv-bilden, blir grundad och tydlig. Då kan du än tydligare fokusera inåt, än tydligare ge bilden av vem du är till andra. En positiv, stärkande spiral som blir till mera du. Vill ni ha mig? Varsågod, jag välkomnar den som söker mig sådan som jag är just nu. Men jag ansöker inte längre efter ett tillhörande. Nu är det tvärt om! Ni får ansöka hos mig, så får jag se om det duger 🙂

Snö i nästan hela Europa

Det extrema vädret har med förändrade jetströmar att göra. Det i sin tur kan bero på förändringar i jordens magnetfält orsakat av Nibiru. Det är snö i Europa och minus 20 grader långt ner. På Antarktis är det plus 6 grader. Kan det vara ett polskifte på gång?

Gordon Sandgren

Lagom plus ett

Av Kristina

Jag är hög, berusad. Flera veckors, ja månaders förberedelser avslutades med gårdagens föredrag. Eller påbörjades? Det var som att ta ett kliv upp ur och in i något annat, något nytt. Vad? Vet inte. Men jag stod i min storhet igår, jag och endast jag. Mitt verk, min sammanställning, mina foton, mina tankar, min förmedling. Ja, det var mitt alltsammans och jag stod i det, med min kropp och min närvaro, höll och bar det och gav det vidare. Och applåderna ville aldrig ta slut.

Efteråt var jag utanför mig själv. Speedad och dödstrött samtidigt. Jag var i sanning hög, hög som i stor, flygande över min egen begränsning. Jag hade nått över min inbillade gräns och visste inte hur jag skulle hitta tillbaka. Ville jag ens det? Kunde jag?

Att överträffa sig själv, ”lagom-plus-ett”, är det formeln för utveckling och växande? Det nya ska kännas kul, spännande men får vara en ansträngning utöver det vanliga, en utmaning som kräver ett möte med sig själv. Det handlar inte om att gå utanför sin förmåga. Det handlar om att sträcka sig mot den!

Lusten att göra detta kommer ur en ny grundning. Du är någon i dig själv, du känner din botten och hur den håller uppe ett innehåll som är bra, tillräckligt bra för att det är du, ditt innehåll. Står du stadigt där så syns du. Du har en form, en färg och du sänder ut en solid bild av den du är på riktigt. Du håller helt enkelt. I det läget ger livet dig möjligheter att användas. Du strålar ut ett tydligt innehåll och omgivningen känner av det – och de som söker just ditt innehåll kommer att fråga dig efter det. Här är det inte längre du som ber om lov att få vara med, här är det de andra som kommer till dig. Erbjudanden, möten, öppningar, allt möjligt som passar just dig läggs framför dina fötter. ” – Där är du ju! Vi vill ta del av just din unika gåva! Vi vill ta del av dig!”

Det är nu det där ”plusset” kommer in. Att stå och vara lagom i din fullhet är inte svårt, nytt är det men behagligt, härligt att vara fylld av sig själv. Men sen, när man ska använda sig av sitt innehåll och ge det till andra, då krockar det med hela ens uppfattning om en själv. Inte kan väl jag. Jag är väl inget viktigt, jag har väl inget att komma med. De kommer att bli besvikna. Jag är rädd. Alltid förut fick jag skit för att jag visade mig. Det är otryggt att gå utanför vanan av att vara ingen, tom eller ens halvfylld.

Men har du nu fått tillbaka alla dina splittrade och undertryckta delar så är du faktiskt i stånd att börja spela boll med expansionen! Tyvärr, men så är reglerna. Du är här som medspelare och nu har du kvalat in i leken. Välkommen! Lagom-plus-ett är spelets grundregel och nu erbjuds du att ta steget. Ovant, farligt. Bambi på isen. Blunda, ta ett djupt andetag och hoppa! Kasta dig ut i omgivningens förväntningar och se att det bär! Första steget är livsfarligt, men när du märker att du inte blir av med huvudet för att du stack det utanför skalet, kan du hålla det synligt lite till.

Ha! Det går! Alla tar emot dig helt självklart för den du är och gillar det du ger. Vad hände här? Det är ju till och med enklare såhär än innan, då du spelade roller för att kunna ge åt fel håll, få lov att vara med. Nu ger du av det du har – till de som vill ha just detta! Hur svårt kan det bli?

Sedan går tåget. Ditt första steg upp på vagnen är taget och nu är det bara att hänga med. För allt som just ditt spår möter är för dig – så länge som du håller dig fylld med dig själv. Plus-ett är steget

Längtan till förening

Av Kristina

Den smala och den breda vägen går inte att förena. Den smala vägen är ett val, den breda fortfarande ett sökande. Jag vill hoppa av den flerfiliga vägen som bara grenar ut sig i ett aldrig sinande sökande. Jag vill smalna in och hitta kroppspulsådern som leder inåt, till sanningen om mig själv som människa, som andlig varelse med mitt jordiska och själsliga uppdrag.

Jag vill hitta kärnan in till Gud och ner till Gudinnan, jag behöver dem båda. Himmel och jord, mannen och kvinnan, dessa olika energier. Jag är så mycket yin, så mycket kvinna att en mans Gud inte passar in. Jag behöver min egen spegel, få spela ut min särarts själ och ande tillsammans med en som är som jag. Sedan kan vi mötas, föreningen av yin och yang, av jord, himmel, vatten och själ. Tillsammans bildar vi möjligheten till Gud, till Sanning, till själens uppdrag: Kärlekens expansion och givande.

Men inte enbart här nere, inte enbart Gudinnan, inte enbart där uppe, den manliga förebilden och Guden. Det har blivit fel, generationer har anpassat helhetens gudomlighet till en stympad manlig energi utan kontakt inåt, neråt i hållande och tystnad, i vinterns vila, i fröets mörka innebörd. Allt har handlat om skapandet. Men det kommer sedan. Först hållandet, grodden i jorden, vattnet, det potentiella Livet som närs i rätt förutsättningar: mörker, vila, vatten, värme. Sedan växten mot himlen, syret, anden, rötter fast förankrade så det går att nå högt, långt. Lika mycket under som ovan jord, ett stabilt förankrat rotsystem av hållande. Ömsesidigt hållande. Sedan Gud, ljuset, expansionen. Sedan…Men först jorden, basen.

Jag behöver Gudinnan nu som min följeslagerska, vägviserska. Hon får förankra mig i mitt disparata sökande, hämta hem mig och vårda mina uppryckta rötter. Hon får nära och lugna mig, hålla mig, bädda ner min själ så alla splittrade delar kan hitta hem igen, tillbaka, helas.

Sedan reser vi oss mot Gud, mot alla aspekter av Gud, men vi glömmer inte varandra, Gudinnan och jag, min feminina rot, basen till den jag är och ska bli ännu mer. Vi söker motsvarigheten till oss i den manliga sfären. Vi söker ljuset och luften som ett komplement för att bli hela, kompletta. Gud, Jesus, Maria, den heliga familjen som leder oss vidare in i Skapelsens ljus, i luften, det svala och öppna.

Rötter och krona, sådant träd vill jag vara. Kvinna och man, Gudinna och Gud, jord och luft. Tillsammans skapar vi elden, expansionen, kärlekens låga. Tillsammans dricker vi livets och själens vatten, när oss i regnet som faller från himlens skyar, länken som befruktar livet, som när jordens Gudinna och som ånga ges åter till Gud. Sådan vill jag vara.

Hjälp mig fina min balans. Hjälp mig att hitta hem i min kärna och att landa, plocka tillbaka de vilsna bitarna.
Hjälp mig att sluta fråga, hjälp mig att sluta testa fler influenser. Jag behöver en bas, min rot, min Gudinna. Och jag behöver Gud – och den Gud som är grundskaparen, Alltet.
Hjälp mig hem i mig själv och här på jorden och in i Alltet.
Hjälp mig gifta mig med mig själv. Och hjälp mig sätta gränser runt det jag har inuti så det får växa sig starkt och helt innan jag utsätter mig för fler influenser.

Gör tvärtom

Av Kristina

Tricket är att göra tvärt om, inte mer av samma. Gå utanför det som är ”normalt” och sök din egen inre sanning. Detta går emot allt vi blivit uppfostrade i. Uppfostran, förresten, det är att tvinga in en fri, kärleksstyrd själ full av naturlig glädje och lust att ge av sig själv utan villkor, till en rädd och bortanpassad individ in i en här-skapad helhet. En falsk dualistisk helhet som håller sina delar på mattan genom rädslan för att bli ensamma och uteslutna.

Ha! Det är vi ju redan! Vi utesluter oss redan genom att komma hit till jorden och att gå med på att glömma vår hemvist. När vi kommer ner tror vi att vi är enskilda och låter oss frivilligt duperas in i det av människor skapade Systemet. Vi tror att detta är tillhörighet och kärlek, men det är ett enda i-stället-för:
Det vi uppfattar som tillhörande och gemenskap är bara ett enda bortkompromissande av våra själars särart och unika livsuttryck.
Det vi uppfattar som kärlek är ett beroende av någon annans bekräftelse på att vi är värda något och får tillhöra.
Det vi uppfattar som parkärlek är ännu värre. Det är den stora drömmen om att bli för evigt räddade ur Ensamheten genom Den Andre, som ska tillfredsställa allt vi önskar och ge oss helheten tillbaka.

Sorry Baby, det funkar inte så. Så länge du söker gemenskap på jordiskt vis når du bara så långt som det dualistiska systemet tillåter. Och det är inte nog! Smärtan finns kvar, besvikelsen ökar och tvingar dig att förkasta det som inte kan ge dig tröst och söka vidare. Fler i-stället-för, fler relationer, ytterligare ett jobb, en annan bostad, nya kompisar, fler barn.

Gör tvärt om!
Sök inte mer av samma, då får du bara mer av samma: förhoppning om frälsning utanför dig själv, besvikelse och smärta och ännu mer ensamhet som följs.
Gör tvärt om!
Sök enskildheten, det du fruktar mest av allt. Det var därför du valde detta jordeliv, det är din uppgift. Upplev nu enskildhet det värsta du kan och du slipper återvända. Gör din läxa och ta examen i djup och smärtsam övergivenhet. För därur, när du lärt klart och inte kommer längre ner på smärtans botten, finns bara en väg upp, och det är Ljusets väg! Den vägen stavas INÅT!

Nu kommer du inte undan. Då alla i-stället-för kraschar (vi kallar det utbrändhet) finns bara ett enda kvar att ty sig till: dig själv. Du orkar inte anpassa dig bort från din inre sanning längre, kan helt enkelt inte rent fysiskt. De gamla tillhörighetsknepen är körda. Det är nu, då du i isolering och orkeslöshet kan nå in till din egen kärna och lära känna dig själv igen – utan utifrån krav och rädsla. Här finns vägen ut, hem, upp. Här är du i kontakt med Alltet och din Källa.

I tysthet och ensamhet kan du läka det du tvingats ta bort och trycka undan, och som en hel själ få tillbaka din ursprungliga kontakt med Källan. Då slipper du alla fåfänga i-stället-för och kan vara förankrad i den Sanna Gemenskapen, orörbar för det mänskliga Systemets förtryck. Fri hos Källan. Fri i din egen kraft av att vara just Du, unik och utgivande av det som ÄR: Kärlek!