Kategoriarkiv: Hämta e-böcker

Naturen är hemma

Av Kristina

Nu vet jag varför naturen läker. Det är inte för att du kommer bort ifrån och slipper intryck och onaturliga ljud skapade av människor. Det är tvärtom, för att du kommer hem!

Naturen är en direkt avbild, en fraktal av Källans oändliga former. Dessa former är gröna, skira mönster som ur ett chimärt tomrum ständigt leks fram i nya formationer. Naturen på jorden är en bråkdels spegling, en frusen ytte-pytte-del av alla dessa mönster. Du ser dem i kottarna, i bladverk, gräs och vattendroppar, snöflingor och blomblad. Geometriska former, perfekta i sin variation.

Det samma gäller för ljuden, naturens ljud som skapas av vind, insekter, fåglar och djur, regn. Allt låter då det rör sig, precis som i universum där alla planeters rörelsemönster ger ut ett unikt ljud. Energi, ljud, rörelse, rymd. Allt hänger ihop. Och i naturen känner vi igen detta!

Vi läker i naturen helt enkelt för att vi är i en flisa av där vi kom ifrån, en fraktal av Källans skapelse. Vi minns och kan intuitivt uppleva vårt ursprung. I naturen är vi en del av det ljus, den frid och det varande som är precis som hemma! Vi kan kalla det Gud eller läkning och det är dit vi vill.

Vilken Gud väljer vi?

Av Kristina

Till min stora förvåning fick jag se att det finns fler varianter på Gud. Det var en hisnande insikt: – Det finns en Gud bortom Gud! Och jag är inte säker på att det tar slut där.

Jag fick se nivåerna. Först var där vår Gud som satt högt ovanför oss innanför ett duvblått äggskalsliknande hölje, vårt medvetenhetsnivås tak. Dit kunde vår varseblivning sträcka sig. Där fanns den Gud som vi med vårt begränsade DNA-förstånd och våra nuvarande sinnen kunde omfatta. En Gud som passade oss här på jorden, så som vi lever idag. Sedan krackelerade höljet och som en kyckling som pickar sig ut i världen fick jag se ytterligare ett hölje, över och bortom det första. Gud var kvar vid det första skalet, men jag kunde kika vidare och förstå att där, bortom vår sfär och in i en annan dimension över vår, fanns ytterligare en Gud. Sedan var där ett nytt skal. Intressant! Även denna värld hade ett tak. Så vad skulle hända om jag fick picka hål även på det? Fanns det ännu fler nivåer/dimensioner? Fler tak att forcera in i andra varseblivningar – och med andra Gudar? För budskapet var klart och tydligt: Det som är vid det första skalets ”tak” är vår Gud, den som vi har för att den passar för oss. Sedan finns andra, ovanför, anpassade för andra varseblivningar. Men dit räckte inte mitt förstånd.

Så vilken Gud ska man då välja? Eller spelar det ens någon roll? I den dualitetsupplevelse som vi iscensätter med våra enskilda liv här på jorden behöver vi en Gud för att inte förlora oss ut i ensamhet. Vi behöver ha en älskande omhändertagare så vi inte försmäktar i vår åtskildhet från Alltet. Vi behöver en Gud som vi kan fatta och relatera till och då blir det den Gud vi skapar till oss själva, den Gud som sitter inom vår sfär. Något annat kan vi inte greppa.

Kanske behöver vi också få låtsas lite till, tro på en utanförliggande kraft som ger oss den all-kärlek vi så djupt saknar. Sedan, då vi sökt nog och hittat tillräckligt långt in, tillbaka i ”våra själv”, kan vi se sanningen och känna den riktiga tillhörigheten inuti. Då kan vi sluta spela dualitets-teater och docka an till Källan direkt. Då kan vi ta omhand oss själva och varandra utan strukturer och system, utan någon Gud. Men innan dess behöver vi kanske få ha den kärleksfulla, hållande kraften som vi i vanlig, dualistisk ordning lagt utanför oss själva; vår Gud

Lagom plus ett

Av Kristina

Jag är hög, berusad. Flera veckors, ja månaders förberedelser avslutades med gårdagens föredrag. Eller påbörjades? Det var som att ta ett kliv upp ur och in i något annat, något nytt. Vad? Vet inte. Men jag stod i min storhet igår, jag och endast jag. Mitt verk, min sammanställning, mina foton, mina tankar, min förmedling. Ja, det var mitt alltsammans och jag stod i det, med min kropp och min närvaro, höll och bar det och gav det vidare. Och applåderna ville aldrig ta slut.

Efteråt var jag utanför mig själv. Speedad och dödstrött samtidigt. Jag var i sanning hög, hög som i stor, flygande över min egen begränsning. Jag hade nått över min inbillade gräns och visste inte hur jag skulle hitta tillbaka. Ville jag ens det? Kunde jag?

Att överträffa sig själv, ”lagom-plus-ett”, är det formeln för utveckling och växande? Det nya ska kännas kul, spännande men får vara en ansträngning utöver det vanliga, en utmaning som kräver ett möte med sig själv. Det handlar inte om att gå utanför sin förmåga. Det handlar om att sträcka sig mot den!

Lusten att göra detta kommer ur en ny grundning. Du är någon i dig själv, du känner din botten och hur den håller uppe ett innehåll som är bra, tillräckligt bra för att det är du, ditt innehåll. Står du stadigt där så syns du. Du har en form, en färg och du sänder ut en solid bild av den du är på riktigt. Du håller helt enkelt. I det läget ger livet dig möjligheter att användas. Du strålar ut ett tydligt innehåll och omgivningen känner av det – och de som söker just ditt innehåll kommer att fråga dig efter det. Här är det inte längre du som ber om lov att få vara med, här är det de andra som kommer till dig. Erbjudanden, möten, öppningar, allt möjligt som passar just dig läggs framför dina fötter. ” – Där är du ju! Vi vill ta del av just din unika gåva! Vi vill ta del av dig!”

Det är nu det där ”plusset” kommer in. Att stå och vara lagom i din fullhet är inte svårt, nytt är det men behagligt, härligt att vara fylld av sig själv. Men sen, när man ska använda sig av sitt innehåll och ge det till andra, då krockar det med hela ens uppfattning om en själv. Inte kan väl jag. Jag är väl inget viktigt, jag har väl inget att komma med. De kommer att bli besvikna. Jag är rädd. Alltid förut fick jag skit för att jag visade mig. Det är otryggt att gå utanför vanan av att vara ingen, tom eller ens halvfylld.

Men har du nu fått tillbaka alla dina splittrade och undertryckta delar så är du faktiskt i stånd att börja spela boll med expansionen! Tyvärr, men så är reglerna. Du är här som medspelare och nu har du kvalat in i leken. Välkommen! Lagom-plus-ett är spelets grundregel och nu erbjuds du att ta steget. Ovant, farligt. Bambi på isen. Blunda, ta ett djupt andetag och hoppa! Kasta dig ut i omgivningens förväntningar och se att det bär! Första steget är livsfarligt, men när du märker att du inte blir av med huvudet för att du stack det utanför skalet, kan du hålla det synligt lite till.

Ha! Det går! Alla tar emot dig helt självklart för den du är och gillar det du ger. Vad hände här? Det är ju till och med enklare såhär än innan, då du spelade roller för att kunna ge åt fel håll, få lov att vara med. Nu ger du av det du har – till de som vill ha just detta! Hur svårt kan det bli?

Sedan går tåget. Ditt första steg upp på vagnen är taget och nu är det bara att hänga med. För allt som just ditt spår möter är för dig – så länge som du håller dig fylld med dig själv. Plus-ett är steget

Tomas Tvivlaren, Jesus och brödet

Av Kristina

Jesus sa:
”Så här ger och expanderar Källan. Känn kraften, du har den också!” Fast han sa det inte, det liksom blev sagt av sig självt när han lade handen på Tomas högra axel och allt ljus, allt som Jesus var i kontakt med strömmade över och runt och tillbaka och in igen i hans kropp. Hans mörka ögon höll Tomas i ett fast grepp.

Tomas var arg, förbannad helt enkelt. De var hungriga och trötta och nu kom hela hopen av människor också. Vem i hela friden tror du att du är? Va! Ska du ge mat åt 5000 trasiga och hungriga människor? Hur i hela friden ska det gå till, va? Svara! Nu får du ge dig! Vad är det med dig egentligen? Du lyser som en galning, det sprakar om dig och nu ska du till att ge alla dessa mat från några brödkakor och lite fisk! Sluta nu; nu har det gått för långt! Du skrämmer skiten ur mig!

Men den satte och svartmuskige mannen med den breda bringan, han som stod så fast och bredbent där på gräset, så säker på sin sak, berörde den tvivlande Tomas med sitt ljus, tömde över ljuset i honom och fick även Tomas händer att brinna. Där stod de, mitt bland hopen av människor på sluttningen och brann av Källans givande och Tomas blev en del i cirkeln i de strömmande lågorna. Ilskan och tvivlet sköts undan och han kände helheten, var mitt i dess närande och fyllande ljus. I det ögonblicket hörde han: ”Ha tillit!”

Och det handlade inte om att ge folk mat på ängen. Det handlade om att föda de trasiga själarna som var fattiga på Källans kärlek med ljuset och tilliten till att alla är del av samma kraft, att vi tillhör samma Källa och att allt är gott. Och när du väl har känt detta, fått ta emot det brinnande ljuset så kan dina händer också ge det vidare. Det handlar bara om att lita till att det verkligen finns, finns nog att fylla tusen och åter tusen tomma själar.

Kristina

Så som i himlen…

Av Kristina

Det räcker om du söker din egen sanning, din gömda själ och din inre Kärna. Därifrån utgår samhörigheten med Alltet. Det är där du är ett med Gud. Du är i dig själv en flisa av Alltet och den totala Skapelsen. Finner du den flisan är du hemma. Så som ovan så också nedan. Detta vittnesbörd finns t o m i Fader Vår: … så som i himmelen så ock på jorden.

Fraktalgeometri

Fraktalen du och din själ är, är en upprepning av Skapelsen och dess själ, allt levande och allt samman- taget. Alltet.
Gå inåt och sök det lilla så finner du Det Stora utanför. Så enkelt! Eller…?

Ditt högre jag

Ditt Högre jag är den dolda del du söker för att finna din sanna Kärna.
Ditt Högre jag är den del som sitter ihop med Alltet, där du kom ifrån.
Ditt Högre jag har överblicken, vet ursprung och mål och livets mysterium, det vi så outtröttligt famlar efter i försöken att hitta någon slags mening med våra liv i dualitetens smärtgrepp.
Ditt högre jag vet vem du är, var du kommer ifrån och varför du gick ner.
Hitta din inre kärna och lev med den, följ den, var med den och kommunicera den. Då är du äntligen hemma.
Genom ditt inre – finn meningen i det yttre!

Kristina

Barnen och Källan

Av Kristina

Små barn är nära Källan. De är fortfarande oförstörda, socialiseringen har ännu inte kväst dem eller hunnit ta livslångt skamgrepp på deras rena själar. Se dem i ögonen, klara, seende men ännu utan språk. Vårt språk, vårt förtryckarspråk.
Barnens språk är kroppens, ögonens, ljusets, känselns. Glädjen är där, oförstörd och nära. Och ingenting kan störa deras sanna kommunikation, inåt till sig själva och i kontakten med
yttervärlden. Ordens språk har ingen bäring. Så när du är med barnen öppnar de möjligheten för dig att slippa den omställande barriär som ordet är och använda själen direkt. Detta är det läkande för dig som börjat känna och höra din kärna, direkt i ditt hjärta. Detta är kärlekens och ljusets oförstörda språk och du kan träna dig i att använda det med barnen. Via barnens oförstördhet kan du minnas ytterligare. De lär dig om ditt eget innersta bara du närmar dig dem med deras egna språk – själens ordlösa kärlek.
Hur ser du kärleken i ett barn? Enkelt: glädjen! De skrattar sig fortfarande genom livet, allt lockar till känslor men skrattet är där så nära, så självklart. Det är det naturligaste av allt, att uttrycka
grundläget i själen, kärlekens uttryck. Och de ger, delar utan baktankar med sig av sina skatter:
skrattet, mötet, kärleksbetygelser, fysisk närhet och sanning. I deras klara ögon lyser ursprungsljuset. För där finns kontakten till Källan, fri och stark och lycklig.
Jesus sa vi skulle vara som barnen om vi skulle komma hem. Ja, de är våra främsta lärare i att hitta tillbaka till våra egna oförstörda hjärtan och docka in med vår lilla flisa av Alltet tillbaka hemma.
Kristina

En annan Gud

Av Kristina

Vi kristna säger att Gud är någon att förhålla sig till, som en person, en ”Fader” (var nu Modern tog
vägen…?) och att man ska odla den personliga kontakten med Gud på det viset: Gud är Någon.
Men den egentliga Gud är ingen – eller allt sammantaget. ”Gud” är alla våra själar tillsammans med hela Skapelsen och mer där till. Den kristna guden är vår egen skapelse. Över den guden står Nätet.
Skapelsens intelligens och varande vilken vi alla är indockade i, styrs från och ger våra individuella upplevelser. Vi föder varandra och allt skapat så att vi kan expandera i lärande och uttryck i det
oändliga. Detta är vårt uppdrag – att föda Nätet med våra liv, våra erfarenheter. Och tvärt om.
Den kristna Guden är emellan, som en av människor påhittad mellanstation som vi har för oss, i den här dualitetsdimensionen, för att detta är något vi enkelt kan fatta. I alla tider har mänskligheten hittat på Gudar att ty sig till. Gott nog, bra så. Vi behöver känna oss omhändertagna här, dit vi gått ner för att erfara enskildhet och dualitet. Vi behöver våra snuttefiltar av acceptans och hållande.
Men detta kan lätt urarta, så som Kyrkans monopol på Guds styrande har gjort. Inte så underligt, med tanke på att uppfattningen om denne kristne Guden är skapad av ”män med makt” eller
maktambitioner (det utvalda folket) från första början och använd som ett maktmedel att slå andra (otrogna) i huvudet med. Tro på mig eller dö! En förtryckande ursäkt i maktens tjänst. Alltså inte alls någon Skapare. Bara en Gud, en av mänsklighetens många.
Nej, den riktiga Skaparen finns långt över denne påhittade gudom. Nätet, Alltet.
Källan är ursprunget även till dessa gudar som befolkar våra monoteistiska religioner världen över.
Kanske stammar de ur Anunakis styrande elit. Kanske behöver vi klä av Gud härskarkostymen, ta ner honom (!) på jorden och skrota hela systemet innan vi förmår se igenom till nästa lager, nästa dimension.
Men vägen dit är bakvänd. Gör tvärt om! Gå inåt, in i din innersta Sanning och finn den del av dig som sitter oförstörd ihop med Alltet. Där går du förbi maktens påhittade Gud och når Alltets Skapelse direkt. Där kan du spegla dig i dina gelikar och känna den hett efterlängtade och saknade urgemenskapen som dualitetens värld försöker kapa.
Det går nu inte att förstöra kontakten med Källan, eftersom vi är en del av den redan. Det går bara att förvilla och glömma bort. Rädsla för att göra fel, att bli utesluten är effektiva medel, maktens medel. Gå förbi makten, gå utanför socialiseringssystemet och gå in i dig själv, i ensamhet. Möt det mest skrämmande – att vara ensam – och där finns guldkornet inuti din egen tystnad. Där finns tråden in mot Skaparen och den sanna gemenskapen i Nätet.
Kristina

Maktens gud

Av Kristina
Han skrämmer livet ur mig, E. med sina domedagspredikningar i breven han sänder mig. Han skriver om Guden som kräver lydnad, som finns för sin egen skull och som skiter i oss, bara vi lyder Honom. Manligt, makt, bestämmande, förtryck, offer. Synden! Den är evig och vi måste ödmjuka oss, göra bot och bättring och ställa in oss i ledet och bocka och buga. Förlåt HERRE jag är din TJÄNARE, jag är inget värd, du är värd allt och jag som är skit kan bara bli hel om jag LYDER dina påbud och regler. Smart. Självförtryck i religionens namn, det som E. håller på med, en 110 procent lydig Guds-soldat.
Det knottrar sig i kroppen på mig, hela jag duckar och blir paralyserad av rädsla när jag läser hans ord om makt, underkastelse och förtryck. Och i detta skrämda tillstånd börjar jag fundera över det jag förut upplevt som självklart. Det är något i hans domedagsord som rimmar dåligt med det jag söker. Allt blir så hemskt om Gud är sådan och jag börjar tänka på annat vis, riktigt bortskrämd från det försonande och fina…
Det hemskaste av allt är att ”Jesus-döden på korset” blir konstig: – Vadå dog han för våra synder? Det är en hednisk rit att offra någon för att själv slippa undan. Offra till Freja så att skörden blir god. Häng upp folk i offerlunden så vi blidkar Oden. Dränk en Hallonflicka i tjärnen så kommer regnet tillbaka eller släng i 11 bronssköldar i viken så Fimbulvintern slutar ta död på oss. Allt för att vi som är kvar, som sätter oss till doms och dömer ut en annan människa (eller lamm eller duva, häst, oxe, vad som helst med blod, hjärta och själ) till att dö. För oss! Avsluta deras liv. Vi tar en annans så vi själva
slipper undan. Offerlamm, syndabock, Jesus!
Och sedan upprepar vi detta varje söndag i Maktens kyrkliga institution, inkapslat av liturgi,, regler, ledare och efterföljare, makt och underlydande. Makten ger igen och igen syndabockens blod och kött för oss att dricka och äta – fräls oss, dö för oss, din egen fader offrar dig så vi ska klara oss undan skiten, svälten, själssmärtan, döden – och det största av allt – får evigt liv! Den du, känn på den! Människooffer så vi själva ska få leva, inte bara här och nu, i frid och med Guds Nåd (makt igen), utan för alltid, i evighet Amen.
Hur ska jag kunna ta nattvarden igen efter detta? Det är ju hemskt! Och jag som känt samhörigheten och tröst, tillit då jag haft vinsmaken i munnen. Vi är alla ett. Ha! Inte den som dog, inte den vi
dödade för att vi själva skulle klara livhanken.
Var är den allomfattande hållande guden här? Var är kärleken, givandet och tryggheten? Kanske jag själv, som inte är god nog, blir nästa offer? Hamnar jag utanför Nåden från Herren? Brinner jag i
evig eld? Bäst jag gör som Han säger. Kuvar mig i rädsla, gör rätt enligt Hans lag.
Var är kärleken här?
Denna religion skrämmer mig så som den presenteras av E. i hans förmanande brev. E. som läser och läser och skriver att han fattat halvvägs av Guds mysterium och inser att han ingenting är värd och är en syndare och en stackare. Så hemskt att gå in mot ett ökande självförtryck och nedvärderande då man söker själens frid. Som en riktig flagellant!
Jag blir så rädd. Skrämselpropagandan sitter som en smäck, nedärvd i generna. Jag känner det, detta är gammalt – och livsfarligt! Jag hukar mig verkligen och upplever E. som en stor fara för mitt liv.
Så jag skriver diplomatiska svar och hoppas han slutar skriva om Gud, hans envåldshärskare som han följer blint.
Gnostikernas budskap däremot tilltalar mig djupt. Den ingången till Gud stödjer en kärleksfull, ödmjuk inställning till liv och människor. Gud närmar man sig i sitt inre, själen lär sig successivt sanningen – att allt är ett – och då detta upplevs är man med Gud. Känslan, upplevelsen, vetskapen i sitt inre är Gudskontakten som gör att man respekterar andras liv och andras egen resa in till Gud.
Regler, riter, ritualer finns inte mer än som hjälp till självhjälp att få kontakt med sin själ – och därigenom Gud via själens upplysning/gnosis/vetskap.
Den inre upplevelsen är så rotad att den inte går att ta bort, inte ens med maktförtryck.
Jag tänker att de första kristna, martyrerna på Roms arenor var sådana. De var fyllda av gnosis/vetskap, hade Gud i sinne och själ och kunde inte ta bort det de visste var sant för dem, innerst inne: att vi är ett med allt, ett med Gud.
Jesus är exemplet här. Han dog inte för någons synd. Han lät sig dödas av övertygelsen att det inte spelar någon roll, eftersom han visste sanningen om sin rätta tillhörighet, den på Andra Sidan. Se hur jag dör och återvänder och lever för evigt med er, med oss alla, liksom vi alla gör på andra sidan, där vi egentligen tillhör och kommer ifrån. Han var martyr, den första. Men kunskapen var öppnad och fler kom efter, överlevde 300-talets maktcensur och inkorporerandet av kristendomen till Roms kejsarmakt. Det passade fint med ett nytt maktmedel för kejsaren. Men de äkta kristna, de som fått fatt i Kristusenergin i sina själar, överlevde ända till medeltiden då Katarerna utrotades av påvemakten. Men Sanningen går inte att döda, den lever ständigt och finns för oss att upptäcka, den. Sanning som är värsta hotet mot makteliten: att tänka själv och ha egen inre väg till frälsning. Äger vi den själva, då går det inte att skrämma folket till evig lydnad eller att ta patent på folks frid och övertyga oss om att bara genom präst och kyrkans lagar blir du välkommen till evigt liv. För det är ju något vi redan äger, i oss själva!
Katarina

Ensamhetsuppdraget

Av Kristina

Ensamhet. Jag vet nu vad magkrampen ville säga mig. Det var sista livrädd-steget ner mot att möta min födslorädsla: Övergivenhet!


I alla liv har jag upplevt detta. Nu är det dags att inte bara rensa minnet, karman, inte bara upprepa avsked, övergivenhet tills det inte finns fler aspekter där att utforska. Nu är jag kallad ner till KÄRNAN, alltings ursprung, ”the original sin”.

Min ”synd” är att tro på att Alltet övergav mig och att jag lämnade Skapelsen. Nu ska jag möta just detta. Att gå ner till födelsen, roten, alla födslar i alla liv på samma tema. Nu ska jag återuppleva just det traumat. Nu ska jag LEVA ENSAMHETENS SKRÄCK. Och inte bara det, jag ska älska den också. Omfamna och acceptera, finna mig till rätta med den – så att den integreras och kan få ro, slippa upprepas.
Jag ska släppa in mitt värsta spöke – och älska det!

Klart att hela systemet sätter sig på tvären, klart att magen krampar av rädsla. Klart att jag inte vill lyssna på detta, att öronen blockeras av tinnitus.
Men ska SKA dit nu? Jag ska!!!

Kristina

Tidigare inlägg

Gud på landet

Av Kristina

Att flytta ut på landet var den enda sanna vägen att nå Gud – som Skapare och det skapade.
Här finns Gudskontakten i allt, varje dag.
Här finns förundring och firande, medlevandet i årstider och dygn, anpassning till Moderns rytm, givande blomning och sömn.
Här finns det riktiga livet, möjligheten att dela det, att alls uppleva det. Här finns återfödelsen till det vi är skapta att dela och delta i. Det som Staden, teknologin och massmedia så effektivt omöjliggör.


Tack Gud att du sände mig hit!
Tack ljuset som ledde mig, tack glädjen och tack mig själv att jag hörsammade, förstod och följde efter.
Tack!

DNA-antenner

Av Kristina

Det är genom våra DNA-strängar som vi sitter ihop med det allövergripande Nätet. Jag såg det och kände det i morgonens meditation. Det är en av DNA-strängarnas uppgifter, att som små antenner hålla oss i ständig kontakt med Alltet. Sända och ta emot i ett konstant expansivt flöde, samtidigt som de styr oss som individer in i minsta detalj.
Så ovan, så nedan. DNA helixens förankring till Källan. – Igen ett bevis för att det är inne i oss själva vi måste vara för att ”bakvägen” nå Gud!
Kristina

Alltet

Av Kristina

Gud är Allt. Modern är Allt.
Vi finns i Allt.


Alltså är vi aldrig ensamma.
Gnistan till skapelsen och skapelsens födande och hållande, andetaget, livet och existensen i fysisk och själslig form FINNS!
Alltså är jag alltid ett med Alltets kraft, igångsättningen.
Allt detta. Livet. Det som omger mig. Det jag skapar.
Detta är beviset på TILLHÖRIGHET, inte på ensamhet.

Tidigare inlägg från Kristina

Kristina

Tänk utanför boxen!

Av Gordon

Det finns så mycket teorier, skolor och religioner som hävdar en massa saker. Inget fel i att ”tro” eller ha en åsikt men vi behöver ha ett öppet sinne och tänka ”utanför boxen”.

Det är vår egen upplevelse som är vår sanning. Andra kanske har en annan sanning. Om vi låser fast oss vid teorier kan vi missa sanningen. För ”Sanningen” lever och förändras och kan vara olika för oss. Så det gäller att vara beredd att hänga med. Det är det som är ”Gnosis”!

Gordon Sandgren