Ensamhet, Gud och alltet – av Kristina

Av Kristina

Det är genom våra DNA-strängar som vi sitter ihop med det allövergripande Nätet. Jag såg det och kände det i morgonens meditation. Det är en av DNA-strängarnas uppgifter, att som små antenner hålla oss i ständig kontakt med Alltet. Sända och ta emot i ett konstant expansivt flöde, samtidigt som de styr oss som individer in i minsta detalj.
Så ovan, så nedan. DNA helixens förankring till Källan. – Igen ett bevis för att det är inne i oss själva vi måste vara för att ”bakvägen” nå Gud!
Kristina
Av Kristina

Att flytta ut på landet var den enda sanna vägen att nå Gud – som Skapare och det skapade.
Här finns Gudskontakten i allt, varje dag.
Här finns förundring och firande, medlevandet i årstider och dygn, anpassning till Moderns rytm, givande blomning och sömn.
Här finns det riktiga livet, möjligheten att dela det, att alls uppleva det. Här finns återfödelsen till det vi är skapta att dela och delta i. Det som Staden, teknologin och massmedia så effektivt omöjliggör.


Tack Gud att du sände mig hit!
Tack ljuset som ledde mig, tack glädjen och tack mig själv att jag hörsammade, förstod och följde efter.
Tack!

Av Kristina

Ensamhet. Jag vet nu vad magkrampen ville säga mig. Det var sista livrädd-steget ner mot att möta min födslorädsla: Övergivenhet!


I alla liv har jag upplevt detta. Nu är det dags att inte bara rensa minnet, karman, inte bara upprepa avsked, övergivenhet tills det inte finns fler aspekter där att utforska. Nu är jag kallad ner till KÄRNAN, alltings ursprung, ”the original sin”.

Min ”synd” är att tro på att Alltet övergav mig och att jag lämnade Skapelsen. Nu ska jag möta just detta. Att gå ner till födelsen, roten, alla födslar i alla liv på samma tema. Nu ska jag återuppleva just det traumat. Nu ska jag LEVA ENSAMHETENS SKRÄCK. Och inte bara det, jag ska älska den också. Omfamna och acceptera, finna mig till rätta med den – så att den integreras och kan få ro, slippa upprepas.
Jag ska släppa in mitt värsta spöke – och älska det!

Klart att hela systemet sätter sig på tvären, klart att magen krampar av rädsla. Klart att jag inte vill lyssna på detta, att öronen blockeras av tinnitus.
Men ska SKA dit nu? Jag ska!!!

Kristina

Kyrkan, Maria och män

Jag skrev för ett tag sedan att ”Maria is the shit”, att Hon är urkraften och den egentliga Skaparen av allt liv, hållaren av livet, den givande, expanderande kraften som ÄR. Mannen är gnistan, Gud är där, sätter igång och går vidare. Mariakraften håller kvar i styrka och kärlek, tålamod, kontinuitet och givande. Inuti Marias hållande sker skapandet.
Hildegard av Bingen skrev detta på 1100-talet, verkade för återupprättandet av det Gudomliga Feminina.


Jag har känt denna absoluta skevhet inom kyrkan det senaste året, mer säkert, och dragit mig undan den institutionen p.g.a. det konserverade förtryck detta patriarkala, hierarkiska och dogmatiska system står för.
Jag har ingen plats där mer, ingen att identifiera mig med. Frågan är om män har det? Hur kan de på djupet identifiera sig med en avhuggen del av mänskligheten utan att uppleva halvering? Hur kan de bli hela människor om de framhärdar i förtrycket av det kvinnliga, sittandes i stelbenta system av ojämlikhet? Vad missar de inte i sin stympade föreställning om sig själva och världen!

Tidigare inlägg från Kristina

Kristina

Bönhörd

Jag grät, hela veckan samma sak, jag grät över…? Ingen aning, men tårar har flödat varje morgon.
Sorg? Smärta? Något ville komma ut iallafall och det var plågsamt. Ledsamhet i min ensamhet. Så i morse hade jag fått så nog av Separationen! Jag bad om hjälp.
”Snälla, hämta min andra hälft, var han än är. Jag fixar inte att vara ensam mer. Hans själ måste väl kunna komma till mig, även om han befinner sig på en annan planet, i ett annat universum eller i en annan dimension eller hur? Hämta honom! Jag vill bli HEL! Orkar inte vara åtskild mer.”
Och De gjorde det!!
Det blev en frid i mig utan dess like. Allt blev lugnt inuti. Stilla. Helt. Smärtan försvann.
Jag vet inte vad han är, men jag kände igen min egen energi. Jag vet inte vem han är eller hur han ser ut, men jag kände hur något dockade in i mig och stillade min smärta. Allt lade sig till ro.
Kanske var det min egen andra hälft som fick komma tillbaka och lägga sig tillrätta, kanske var det jag själv som blev hel. Det kändes fint iallafall och ledsamheten försvann.
Tack! Tack!
I veckan har jag för första gången i livet sett vildsvin på nära håll, två hela gånger. Solöga skriver att vildsvin handlar om att ha tillgång till allt. Tja, det gick ju att få tillbaka själskontakten med min andra hälft (eller om det nu var att jag hämtade hem mig själv) om än bara för en liten stund. Då funkar väl vad som helst?! Så idag bad jag om att få bli befriad ur tröttheten och oförmågan att fungera i världen. Det lyckades! Glädje och lätthet i kroppen, tårar av expanderande kärlek i bröstet då jag fick kontakt – med Farmor på andra sidan! Så mycket kärlek och så mycket frid!
Allt funkar igen! Tack!

Budskap

I natt väcktes jag av ett budskap vid tretiden:
”With no hope for the future of our world as it is now, we create a new one.”

Gemenskap i 5D

Gemenskap upp ur ensamheten finns – men inte så som jag tror, inte på det gamla dualistiska, jordelivsviset. Den gemenskapen räcker inte till längre. Det är förresten ingen gemenskap. Det är ett behov att döva den existentiella ur-ensamheten som tillfredsställs, en tröst och ett i-stället-för.
Den riktiga gemenskapen, där jag kan dela det jag upplever och genomlever på min andliga resa, finns numera i den andra dimensionen.
Så ensamt…

Gemensam Enskildhet

Igen händer detta: Jag får en vision, eller insikt och skriver lite om det jag just fått uppenbarat. Det är inom andligheten och det liksom avslöjas sanningar för mig, bilder, begrepp. De trillar ner i mig och PLING! INSIKT! Så går det någon liten tid, en dag, en vecka, kanske två och så lyssnar jag på eller läser något som en andlig föregångare uttrycker. Som nu t ex när jag läser Hildegard av Bingen. Och det jag råkar stöta på är exakt detsamma som jag själv just upplevt och skrivit om!

Ibland tar det lite längre tid för ”konfirmationen”, men den kommer och den blir väldigt stark. Jag rörs till tårar, min kropp liksom smälter, brinner, darrar. Och jag måste än en gång inse att jag är på rätt väg, att vi går tillsammans vi som söker och att vi går in mot något mycket större än oss själva, något vi delar med varandra. Vi lyfts upp, individuellt, till de högre själsliga planen och krokar i Alltet, som vi kommer ifrån. Därifrån får vi Sanningar lite pö om pö. Inte allt på en gång, det skulle vi inte förstå eller kunna ta emot. Nej, vi får serverat för oss det vi är redo att ta till oss.

Vi går parallellt på vägen, vi som söker. Energierna förändras när vi alla förändras och vi kan oftare och enklare ta del av Sanningarna. Så processen snabbas på. Samtidigt som vi växer individuellt skapar vi också ett nätverk av oss som fått del av dessa sanningar och på så vis stärks kollektivet, massan. Vi går upp och hämtar insikter, tar ner dem, förmedlar dem till massorna (eller inte, om detta inte är din uppgift på jorden) eller bara uttrycker det för dig själv och i dina nära möten. Där känner du igen dig, hör och läser samma sak från annat håll och du förstår att du inte är ensam. Du stärks i jordisk tillhörighet via gemensamma individuellt upplevda spirituella sanningar.

Denna process accelererar, går fortare, växer sig starkare och tydligare. Vi är alla ett och vi vaknar till detta nu via våra egna upplevelser. Ensamheten är nödvändig för att fylla på Alltet. De ensamma, egna upplevelserna är förutsättningarna för växandet i det gemensamma. En sådan cynisk paradox!

Jag visste att jag skulle ner och uppleva Enskildhet då jag valde denna dimension. Euforin att kunna knoppa av sig och bli en egen enhet bara genom lusten och nyfikenheten byttes mot skräck och jag ville inte gå ner då det kom till kritan. Men så hjälptes jag över av den jag älskade mer än något annat och inte ville skiljas ifrån – min andra hälft (en del av mig själv eller min signifikante andra, min manliga själshälft?). Väl född kom insikten snabbt: jag var övergiven och jag upplevde ensamhet och skräck. Nya företeelser. Detta kom strax efter euforin över att vara född, den skrattretande galenskapen i att vara så pytteliten och den stora kärleken jag kände till min mamma. Senare förstärktes övergivenheten i varje givet moment och cementerades in som en naturlig del i detta jordeliv i denna dimension tillsammans med alla andras enskildhet.

Men, det är just genom att vara enskild som vi här, i manifestationens tunga dimension, kan bidra till helheten på ett unikt sätt. Alla vi enskilda ”görare” och ”upplevare” levererar till Helheten via vår koppling till Nätet, helt andra saker än vi kunnat göra om vi fortsatt sitta kvar i och med varandra. Vi som är mogna för det vill detta, vill komma ner, vill knoppa av oss och expandera vårt upplevande i motsatser och dualitet. Vi längtar, är lyckliga i vår intention och skapar själva denna värld så vi kan uppleva just detta. Men priset på jorden är högt och själen lider i sin ovana kostym stavad Ensamhet.

Kristina