Lagom plus ett

Av Kristina

Jag är hög, berusad. Flera veckors, ja månaders förberedelser avslutades med gårdagens föredrag. Eller påbörjades? Det var som att ta ett kliv upp ur och in i något annat, något nytt. Vad? Vet inte. Men jag stod i min storhet igår, jag och endast jag. Mitt verk, min sammanställning, mina foton, mina tankar, min förmedling. Ja, det var mitt alltsammans och jag stod i det, med min kropp och min närvaro, höll och bar det och gav det vidare. Och applåderna ville aldrig ta slut.

Efteråt var jag utanför mig själv. Speedad och dödstrött samtidigt. Jag var i sanning hög, hög som i stor, flygande över min egen begränsning. Jag hade nått över min inbillade gräns och visste inte hur jag skulle hitta tillbaka. Ville jag ens det? Kunde jag?

Att överträffa sig själv, ”lagom-plus-ett”, är det formeln för utveckling och växande? Det nya ska kännas kul, spännande men får vara en ansträngning utöver det vanliga, en utmaning som kräver ett möte med sig själv. Det handlar inte om att gå utanför sin förmåga. Det handlar om att sträcka sig mot den!

Lusten att göra detta kommer ur en ny grundning. Du är någon i dig själv, du känner din botten och hur den håller uppe ett innehåll som är bra, tillräckligt bra för att det är du, ditt innehåll. Står du stadigt där så syns du. Du har en form, en färg och du sänder ut en solid bild av den du är på riktigt. Du håller helt enkelt. I det läget ger livet dig möjligheter att användas. Du strålar ut ett tydligt innehåll och omgivningen känner av det – och de som söker just ditt innehåll kommer att fråga dig efter det. Här är det inte längre du som ber om lov att få vara med, här är det de andra som kommer till dig. Erbjudanden, möten, öppningar, allt möjligt som passar just dig läggs framför dina fötter. ” – Där är du ju! Vi vill ta del av just din unika gåva! Vi vill ta del av dig!”

Det är nu det där ”plusset” kommer in. Att stå och vara lagom i din fullhet är inte svårt, nytt är det men behagligt, härligt att vara fylld av sig själv. Men sen, när man ska använda sig av sitt innehåll och ge det till andra, då krockar det med hela ens uppfattning om en själv. Inte kan väl jag. Jag är väl inget viktigt, jag har väl inget att komma med. De kommer att bli besvikna. Jag är rädd. Alltid förut fick jag skit för att jag visade mig. Det är otryggt att gå utanför vanan av att vara ingen, tom eller ens halvfylld.

Men har du nu fått tillbaka alla dina splittrade och undertryckta delar så är du faktiskt i stånd att börja spela boll med expansionen! Tyvärr, men så är reglerna. Du är här som medspelare och nu har du kvalat in i leken. Välkommen! Lagom-plus-ett är spelets grundregel och nu erbjuds du att ta steget. Ovant, farligt. Bambi på isen. Blunda, ta ett djupt andetag och hoppa! Kasta dig ut i omgivningens förväntningar och se att det bär! Första steget är livsfarligt, men när du märker att du inte blir av med huvudet för att du stack det utanför skalet, kan du hålla det synligt lite till.

Ha! Det går! Alla tar emot dig helt självklart för den du är och gillar det du ger. Vad hände här? Det är ju till och med enklare såhär än innan, då du spelade roller för att kunna ge åt fel håll, få lov att vara med. Nu ger du av det du har – till de som vill ha just detta! Hur svårt kan det bli?

Sedan går tåget. Ditt första steg upp på vagnen är taget och nu är det bara att hänga med. För allt som just ditt spår möter är för dig – så länge som du håller dig fylld med dig själv. Plus-ett är steget

Längtan till förening

Av Kristina

Den smala och den breda vägen går inte att förena. Den smala vägen är ett val, den breda fortfarande ett sökande. Jag vill hoppa av den flerfiliga vägen som bara grenar ut sig i ett aldrig sinande sökande. Jag vill smalna in och hitta kroppspulsådern som leder inåt, till sanningen om mig själv som människa, som andlig varelse med mitt jordiska och själsliga uppdrag.

Jag vill hitta kärnan in till Gud och ner till Gudinnan, jag behöver dem båda. Himmel och jord, mannen och kvinnan, dessa olika energier. Jag är så mycket yin, så mycket kvinna att en mans Gud inte passar in. Jag behöver min egen spegel, få spela ut min särarts själ och ande tillsammans med en som är som jag. Sedan kan vi mötas, föreningen av yin och yang, av jord, himmel, vatten och själ. Tillsammans bildar vi möjligheten till Gud, till Sanning, till själens uppdrag: Kärlekens expansion och givande.

Men inte enbart här nere, inte enbart Gudinnan, inte enbart där uppe, den manliga förebilden och Guden. Det har blivit fel, generationer har anpassat helhetens gudomlighet till en stympad manlig energi utan kontakt inåt, neråt i hållande och tystnad, i vinterns vila, i fröets mörka innebörd. Allt har handlat om skapandet. Men det kommer sedan. Först hållandet, grodden i jorden, vattnet, det potentiella Livet som närs i rätt förutsättningar: mörker, vila, vatten, värme. Sedan växten mot himlen, syret, anden, rötter fast förankrade så det går att nå högt, långt. Lika mycket under som ovan jord, ett stabilt förankrat rotsystem av hållande. Ömsesidigt hållande. Sedan Gud, ljuset, expansionen. Sedan…Men först jorden, basen.

Jag behöver Gudinnan nu som min följeslagerska, vägviserska. Hon får förankra mig i mitt disparata sökande, hämta hem mig och vårda mina uppryckta rötter. Hon får nära och lugna mig, hålla mig, bädda ner min själ så alla splittrade delar kan hitta hem igen, tillbaka, helas.

Sedan reser vi oss mot Gud, mot alla aspekter av Gud, men vi glömmer inte varandra, Gudinnan och jag, min feminina rot, basen till den jag är och ska bli ännu mer. Vi söker motsvarigheten till oss i den manliga sfären. Vi söker ljuset och luften som ett komplement för att bli hela, kompletta. Gud, Jesus, Maria, den heliga familjen som leder oss vidare in i Skapelsens ljus, i luften, det svala och öppna.

Rötter och krona, sådant träd vill jag vara. Kvinna och man, Gudinna och Gud, jord och luft. Tillsammans skapar vi elden, expansionen, kärlekens låga. Tillsammans dricker vi livets och själens vatten, när oss i regnet som faller från himlens skyar, länken som befruktar livet, som när jordens Gudinna och som ånga ges åter till Gud. Sådan vill jag vara.

Hjälp mig fina min balans. Hjälp mig att hitta hem i min kärna och att landa, plocka tillbaka de vilsna bitarna.
Hjälp mig att sluta fråga, hjälp mig att sluta testa fler influenser. Jag behöver en bas, min rot, min Gudinna. Och jag behöver Gud – och den Gud som är grundskaparen, Alltet.
Hjälp mig hem i mig själv och här på jorden och in i Alltet.
Hjälp mig gifta mig med mig själv. Och hjälp mig sätta gränser runt det jag har inuti så det får växa sig starkt och helt innan jag utsätter mig för fler influenser.

Gör tvärtom

Av Kristina

Tricket är att göra tvärt om, inte mer av samma. Gå utanför det som är ”normalt” och sök din egen inre sanning. Detta går emot allt vi blivit uppfostrade i. Uppfostran, förresten, det är att tvinga in en fri, kärleksstyrd själ full av naturlig glädje och lust att ge av sig själv utan villkor, till en rädd och bortanpassad individ in i en här-skapad helhet. En falsk dualistisk helhet som håller sina delar på mattan genom rädslan för att bli ensamma och uteslutna.

Ha! Det är vi ju redan! Vi utesluter oss redan genom att komma hit till jorden och att gå med på att glömma vår hemvist. När vi kommer ner tror vi att vi är enskilda och låter oss frivilligt duperas in i det av människor skapade Systemet. Vi tror att detta är tillhörighet och kärlek, men det är ett enda i-stället-för:
Det vi uppfattar som tillhörande och gemenskap är bara ett enda bortkompromissande av våra själars särart och unika livsuttryck.
Det vi uppfattar som kärlek är ett beroende av någon annans bekräftelse på att vi är värda något och får tillhöra.
Det vi uppfattar som parkärlek är ännu värre. Det är den stora drömmen om att bli för evigt räddade ur Ensamheten genom Den Andre, som ska tillfredsställa allt vi önskar och ge oss helheten tillbaka.

Sorry Baby, det funkar inte så. Så länge du söker gemenskap på jordiskt vis når du bara så långt som det dualistiska systemet tillåter. Och det är inte nog! Smärtan finns kvar, besvikelsen ökar och tvingar dig att förkasta det som inte kan ge dig tröst och söka vidare. Fler i-stället-för, fler relationer, ytterligare ett jobb, en annan bostad, nya kompisar, fler barn.

Gör tvärt om!
Sök inte mer av samma, då får du bara mer av samma: förhoppning om frälsning utanför dig själv, besvikelse och smärta och ännu mer ensamhet som följs.
Gör tvärt om!
Sök enskildheten, det du fruktar mest av allt. Det var därför du valde detta jordeliv, det är din uppgift. Upplev nu enskildhet det värsta du kan och du slipper återvända. Gör din läxa och ta examen i djup och smärtsam övergivenhet. För därur, när du lärt klart och inte kommer längre ner på smärtans botten, finns bara en väg upp, och det är Ljusets väg! Den vägen stavas INÅT!

Nu kommer du inte undan. Då alla i-stället-för kraschar (vi kallar det utbrändhet) finns bara ett enda kvar att ty sig till: dig själv. Du orkar inte anpassa dig bort från din inre sanning längre, kan helt enkelt inte rent fysiskt. De gamla tillhörighetsknepen är körda. Det är nu, då du i isolering och orkeslöshet kan nå in till din egen kärna och lära känna dig själv igen – utan utifrån krav och rädsla. Här finns vägen ut, hem, upp. Här är du i kontakt med Alltet och din Källa.

I tysthet och ensamhet kan du läka det du tvingats ta bort och trycka undan, och som en hel själ få tillbaka din ursprungliga kontakt med Källan. Då slipper du alla fåfänga i-stället-för och kan vara förankrad i den Sanna Gemenskapen, orörbar för det mänskliga Systemets förtryck. Fri hos Källan. Fri i din egen kraft av att vara just Du, unik och utgivande av det som ÄR: Kärlek!

Språket som söndrar

Av Kristina

Vi har ordens språk från våra munnar för att skilja ut oss. Enskildhet skapas genom att samhörigheten klipps av via omtolkning, smulas sönder och skapar missförstånd genom det talade ordet. Delning här med: det känns på ett vis men vi kan uttrycka med språket det motsatta – och folk går det det! Tja, inte fullt ut. Det skaver i mottagaren, något stämmer inte. Men vi har så länge tryckt ner den vi är, att vi inte längre litar till vår ordlösa kommunikation från kärnan och enkelt trycker undan den – med hjälp av språket! Så även med det språk vi talar till oss själva, våra tankars språk. Där lurar vi oss ständigt, lyssnar på Luthers förmaningar från axeln och undertrycker
Kärnans sanning.
Ordets språk har makt. Lagar skrivs, ord sägs, avtal beseglas och äktenskapslöften upprätthålls genom falska ord för att dölja sanningens ensamhet. Är orden positiva låter vi dem nära oss. Är de
negativa drivs vi bort från vår egen Kärna och vårt värde, och skapar inuti-språk som ska hålla oss kvar på mattan.
Språk skapar missförstånd och en gigantisk barriär mellan Vi och Dem. Olika språk på jordens olika platser gör det omöjligt att kommunicera och förstå varandra. Arvet efter Babels torn verkar ännu i full styrka.
Eller?
Har vi ett annat val?
Utan ordens språk känner vi. Vi ser, upplever, trevar oss fram med helt andra receptorer. Vi finns i känslan och styrs av hur vi upplever omgivningen, inte vad som sägs om den. Hjärtat ges företrädeoch styr upplevelsen direkt in i magen. Dit riktas även direktkontakten med Kärnan. Ja, allt vi tar emot går ju den vägen i alla fall, via vår berömda magkänsla. Utan störande språk finns bara sanningen där, att både ta in, tolka och ge tillbaka. Den nakna känslosanningen utan ordens språk.

Våra tillitsfulla dödar

Av Kristina

Vi har redan tron eller överlåtelsen till Skaparen i oss. Alla har den från början men vi glömmer, eller känner oss förrådda och svikna och tar avstånd. Vi hade ett avtal med Källan i total tillit då vi överlät vår nerstigning från själens dimension, ner över gränsen in i den svarta sugande tratten. Vi var övertygade om att allt skulle bli bra när vi sögs ner i hålet och valde förvandlingen, den skrämmande okända, men som skulle ge oss det andra livet.

Sedan gjorde vi det igen, en gång till genom en liknande kanal då vi blev födda ur våra mödrar. Denna trånga passage som vi visste skulle knäcka oss, krossa oss, döda oss. Och ja, vi dog där med. Den övergången var lika definitiv som den fösta Men vi överlämnade oss till lusten att göra, växa, expandera och till övertygelsen om att även detta skulle bli bra. I den stunden gav vi oss också till döden. Som blev livet. Igen ett nytt liv, ett annat liv.

Vi kan detta redan, är vältränade i tillitens konst. Vi har redan litat till Processen, Expansionen och Skapelsens urkraft och bestämmelse två gånger innan vi faktiskt började leva jordelivet. Sedan glömskan och smärtan av enskild övergivenhet – från vårt ursprungsliv, Källan.

Men minnet går att aktivera. Genom att lida tillräckligt för att önska det andra sättet att leva – i tillit – kommer minnena tillbaka, för vi kan allt det här redan. Annars skulle vi ju inte vara här, eller hur? Inte någon av oss! Vi har redan varit beredda att dö två gånger! Och oundvikligen måste vi göra det en tredje. Lika bra att försöka minnas hur man gjorde innan detta sker igen, så vi är beredda i vår tillit till Källans process.

 

Att gilla sig själv

Av Kristina

Nu vet jag varför jag är så ombytlig i humöret. Det är för att jag är sådan! Ha!

Förut i livet har detta varit fel och skamligt: ”Du är så himla känslig! ”Den gladaste glada och suraste sura!” ”Det är så mycket med dig:” Ja, jag vet att jag är fel, jag vet också väldigt väl hur det är att ”bjuda till” och ”se glad ut” och ”skärpa sig”. Den ryggsäcken är gammal och den tynger, fylld av skam över att vara jag. Det är detta, just den lasten som ska bort. Hur då? Genom att ensam erfara och leva sådan jag är 100 procent – och ta bort skammen över det!

Därför är livet ombytligt och dagarna växlar i humörtillstånd ständigt, en vardagens bergochdalbana. Det är högt och lågt, svart och vitt, uppe och nere, tungt och lätt. Och allt är så oerhört tydligt, för det är bara jag här. I ensamheten finns ingen distraktion och jag känner mig nästan som ett offer för mig själv. Det är bara jag här som upplever dagens känsloläge, fritt och ocensurerat.

Och det är ju bra! Jag hinner vänja mig vid att oförställd vara jag i lugn och ro, utan att behöva packa upp Skammen ur ryggsäcken. Den finns, men jag glömmer så småningom bort den. Här finns ingen som säger att jag är fel. Och vips så har jag krånglat mig ur ränsleremmarna och står lättad, varandes bara JAG, rätt upp och ner.

Känn på hur det är att vara DU! Alla känslor som är dina är OK, de låga med. Inget är illa, inget ska bort utan du ska omfamna alltihop i stället. Gilla dig! Sätt dig i ensam-skolan och lär känna dig själv! Invänta sedan fortsättningen. Vad händer när man har accepterat hela sig? Vilka storverk kan inte ske då!

Tomas Tvivlaren, Jesus och brödet

Av Kristina

Jesus sa:
”Så här ger och expanderar Källan. Känn kraften, du har den också!” Fast han sa det inte, det liksom blev sagt av sig självt när han lade handen på Tomas högra axel och allt ljus, allt som Jesus var i kontakt med strömmade över och runt och tillbaka och in igen i hans kropp. Hans mörka ögon höll Tomas i ett fast grepp.

Tomas var arg, förbannad helt enkelt. De var hungriga och trötta och nu kom hela hopen av människor också. Vem i hela friden tror du att du är? Va! Ska du ge mat åt 5000 trasiga och hungriga människor? Hur i hela friden ska det gå till, va? Svara! Nu får du ge dig! Vad är det med dig egentligen? Du lyser som en galning, det sprakar om dig och nu ska du till att ge alla dessa mat från några brödkakor och lite fisk! Sluta nu; nu har det gått för långt! Du skrämmer skiten ur mig!

Men den satte och svartmuskige mannen med den breda bringan, han som stod så fast och bredbent där på gräset, så säker på sin sak, berörde den tvivlande Tomas med sitt ljus, tömde över ljuset i honom och fick även Tomas händer att brinna. Där stod de, mitt bland hopen av människor på sluttningen och brann av Källans givande och Tomas blev en del i cirkeln i de strömmande lågorna. Ilskan och tvivlet sköts undan och han kände helheten, var mitt i dess närande och fyllande ljus. I det ögonblicket hörde han: ”Ha tillit!”

Och det handlade inte om att ge folk mat på ängen. Det handlade om att föda de trasiga själarna som var fattiga på Källans kärlek med ljuset och tilliten till att alla är del av samma kraft, att vi tillhör samma Källa och att allt är gott. Och när du väl har känt detta, fått ta emot det brinnande ljuset så kan dina händer också ge det vidare. Det handlar bara om att lita till att det verkligen finns, finns nog att fylla tusen och åter tusen tomma själar.

Kristina

Så som i himlen…

Av Kristina

Det räcker om du söker din egen sanning, din gömda själ och din inre Kärna. Därifrån utgår samhörigheten med Alltet. Det är där du är ett med Gud. Du är i dig själv en flisa av Alltet och den totala Skapelsen. Finner du den flisan är du hemma. Så som ovan så också nedan. Detta vittnesbörd finns t o m i Fader Vår: … så som i himmelen så ock på jorden.

Fraktalgeometri

Fraktalen du och din själ är, är en upprepning av Skapelsen och dess själ, allt levande och allt samman- taget. Alltet.
Gå inåt och sök det lilla så finner du Det Stora utanför. Så enkelt! Eller…?

Ditt högre jag

Ditt Högre jag är den dolda del du söker för att finna din sanna Kärna.
Ditt Högre jag är den del som sitter ihop med Alltet, där du kom ifrån.
Ditt Högre jag har överblicken, vet ursprung och mål och livets mysterium, det vi så outtröttligt famlar efter i försöken att hitta någon slags mening med våra liv i dualitetens smärtgrepp.
Ditt högre jag vet vem du är, var du kommer ifrån och varför du gick ner.
Hitta din inre kärna och lev med den, följ den, var med den och kommunicera den. Då är du äntligen hemma.
Genom ditt inre – finn meningen i det yttre!

Kristina

Barnen och Källan

Av Kristina

Små barn är nära Källan. De är fortfarande oförstörda, socialiseringen har ännu inte kväst dem eller hunnit ta livslångt skamgrepp på deras rena själar. Se dem i ögonen, klara, seende men ännu utan språk. Vårt språk, vårt förtryckarspråk.
Barnens språk är kroppens, ögonens, ljusets, känselns. Glädjen är där, oförstörd och nära. Och ingenting kan störa deras sanna kommunikation, inåt till sig själva och i kontakten med
yttervärlden. Ordens språk har ingen bäring. Så när du är med barnen öppnar de möjligheten för dig att slippa den omställande barriär som ordet är och använda själen direkt. Detta är det läkande för dig som börjat känna och höra din kärna, direkt i ditt hjärta. Detta är kärlekens och ljusets oförstörda språk och du kan träna dig i att använda det med barnen. Via barnens oförstördhet kan du minnas ytterligare. De lär dig om ditt eget innersta bara du närmar dig dem med deras egna språk – själens ordlösa kärlek.
Hur ser du kärleken i ett barn? Enkelt: glädjen! De skrattar sig fortfarande genom livet, allt lockar till känslor men skrattet är där så nära, så självklart. Det är det naturligaste av allt, att uttrycka
grundläget i själen, kärlekens uttryck. Och de ger, delar utan baktankar med sig av sina skatter:
skrattet, mötet, kärleksbetygelser, fysisk närhet och sanning. I deras klara ögon lyser ursprungsljuset. För där finns kontakten till Källan, fri och stark och lycklig.
Jesus sa vi skulle vara som barnen om vi skulle komma hem. Ja, de är våra främsta lärare i att hitta tillbaka till våra egna oförstörda hjärtan och docka in med vår lilla flisa av Alltet tillbaka hemma.
Kristina

En annan Gud

Av Kristina

Vi kristna säger att Gud är någon att förhålla sig till, som en person, en ”Fader” (var nu Modern tog
vägen…?) och att man ska odla den personliga kontakten med Gud på det viset: Gud är Någon.
Men den egentliga Gud är ingen – eller allt sammantaget. ”Gud” är alla våra själar tillsammans med hela Skapelsen och mer där till. Den kristna guden är vår egen skapelse. Över den guden står Nätet.
Skapelsens intelligens och varande vilken vi alla är indockade i, styrs från och ger våra individuella upplevelser. Vi föder varandra och allt skapat så att vi kan expandera i lärande och uttryck i det
oändliga. Detta är vårt uppdrag – att föda Nätet med våra liv, våra erfarenheter. Och tvärt om.
Den kristna Guden är emellan, som en av människor påhittad mellanstation som vi har för oss, i den här dualitetsdimensionen, för att detta är något vi enkelt kan fatta. I alla tider har mänskligheten hittat på Gudar att ty sig till. Gott nog, bra så. Vi behöver känna oss omhändertagna här, dit vi gått ner för att erfara enskildhet och dualitet. Vi behöver våra snuttefiltar av acceptans och hållande.
Men detta kan lätt urarta, så som Kyrkans monopol på Guds styrande har gjort. Inte så underligt, med tanke på att uppfattningen om denne kristne Guden är skapad av ”män med makt” eller
maktambitioner (det utvalda folket) från första början och använd som ett maktmedel att slå andra (otrogna) i huvudet med. Tro på mig eller dö! En förtryckande ursäkt i maktens tjänst. Alltså inte alls någon Skapare. Bara en Gud, en av mänsklighetens många.
Nej, den riktiga Skaparen finns långt över denne påhittade gudom. Nätet, Alltet.
Källan är ursprunget även till dessa gudar som befolkar våra monoteistiska religioner världen över.
Kanske stammar de ur Anunakis styrande elit. Kanske behöver vi klä av Gud härskarkostymen, ta ner honom (!) på jorden och skrota hela systemet innan vi förmår se igenom till nästa lager, nästa dimension.
Men vägen dit är bakvänd. Gör tvärt om! Gå inåt, in i din innersta Sanning och finn den del av dig som sitter oförstörd ihop med Alltet. Där går du förbi maktens påhittade Gud och når Alltets Skapelse direkt. Där kan du spegla dig i dina gelikar och känna den hett efterlängtade och saknade urgemenskapen som dualitetens värld försöker kapa.
Det går nu inte att förstöra kontakten med Källan, eftersom vi är en del av den redan. Det går bara att förvilla och glömma bort. Rädsla för att göra fel, att bli utesluten är effektiva medel, maktens medel. Gå förbi makten, gå utanför socialiseringssystemet och gå in i dig själv, i ensamhet. Möt det mest skrämmande – att vara ensam – och där finns guldkornet inuti din egen tystnad. Där finns tråden in mot Skaparen och den sanna gemenskapen i Nätet.
Kristina

Maktens gud

Av Kristina
Han skrämmer livet ur mig, E. med sina domedagspredikningar i breven han sänder mig. Han skriver om Guden som kräver lydnad, som finns för sin egen skull och som skiter i oss, bara vi lyder Honom. Manligt, makt, bestämmande, förtryck, offer. Synden! Den är evig och vi måste ödmjuka oss, göra bot och bättring och ställa in oss i ledet och bocka och buga. Förlåt HERRE jag är din TJÄNARE, jag är inget värd, du är värd allt och jag som är skit kan bara bli hel om jag LYDER dina påbud och regler. Smart. Självförtryck i religionens namn, det som E. håller på med, en 110 procent lydig Guds-soldat.
Det knottrar sig i kroppen på mig, hela jag duckar och blir paralyserad av rädsla när jag läser hans ord om makt, underkastelse och förtryck. Och i detta skrämda tillstånd börjar jag fundera över det jag förut upplevt som självklart. Det är något i hans domedagsord som rimmar dåligt med det jag söker. Allt blir så hemskt om Gud är sådan och jag börjar tänka på annat vis, riktigt bortskrämd från det försonande och fina…
Det hemskaste av allt är att ”Jesus-döden på korset” blir konstig: – Vadå dog han för våra synder? Det är en hednisk rit att offra någon för att själv slippa undan. Offra till Freja så att skörden blir god. Häng upp folk i offerlunden så vi blidkar Oden. Dränk en Hallonflicka i tjärnen så kommer regnet tillbaka eller släng i 11 bronssköldar i viken så Fimbulvintern slutar ta död på oss. Allt för att vi som är kvar, som sätter oss till doms och dömer ut en annan människa (eller lamm eller duva, häst, oxe, vad som helst med blod, hjärta och själ) till att dö. För oss! Avsluta deras liv. Vi tar en annans så vi själva
slipper undan. Offerlamm, syndabock, Jesus!
Och sedan upprepar vi detta varje söndag i Maktens kyrkliga institution, inkapslat av liturgi,, regler, ledare och efterföljare, makt och underlydande. Makten ger igen och igen syndabockens blod och kött för oss att dricka och äta – fräls oss, dö för oss, din egen fader offrar dig så vi ska klara oss undan skiten, svälten, själssmärtan, döden – och det största av allt – får evigt liv! Den du, känn på den! Människooffer så vi själva ska få leva, inte bara här och nu, i frid och med Guds Nåd (makt igen), utan för alltid, i evighet Amen.
Hur ska jag kunna ta nattvarden igen efter detta? Det är ju hemskt! Och jag som känt samhörigheten och tröst, tillit då jag haft vinsmaken i munnen. Vi är alla ett. Ha! Inte den som dog, inte den vi
dödade för att vi själva skulle klara livhanken.
Var är den allomfattande hållande guden här? Var är kärleken, givandet och tryggheten? Kanske jag själv, som inte är god nog, blir nästa offer? Hamnar jag utanför Nåden från Herren? Brinner jag i
evig eld? Bäst jag gör som Han säger. Kuvar mig i rädsla, gör rätt enligt Hans lag.
Var är kärleken här?
Denna religion skrämmer mig så som den presenteras av E. i hans förmanande brev. E. som läser och läser och skriver att han fattat halvvägs av Guds mysterium och inser att han ingenting är värd och är en syndare och en stackare. Så hemskt att gå in mot ett ökande självförtryck och nedvärderande då man söker själens frid. Som en riktig flagellant!
Jag blir så rädd. Skrämselpropagandan sitter som en smäck, nedärvd i generna. Jag känner det, detta är gammalt – och livsfarligt! Jag hukar mig verkligen och upplever E. som en stor fara för mitt liv.
Så jag skriver diplomatiska svar och hoppas han slutar skriva om Gud, hans envåldshärskare som han följer blint.
Gnostikernas budskap däremot tilltalar mig djupt. Den ingången till Gud stödjer en kärleksfull, ödmjuk inställning till liv och människor. Gud närmar man sig i sitt inre, själen lär sig successivt sanningen – att allt är ett – och då detta upplevs är man med Gud. Känslan, upplevelsen, vetskapen i sitt inre är Gudskontakten som gör att man respekterar andras liv och andras egen resa in till Gud.
Regler, riter, ritualer finns inte mer än som hjälp till självhjälp att få kontakt med sin själ – och därigenom Gud via själens upplysning/gnosis/vetskap.
Den inre upplevelsen är så rotad att den inte går att ta bort, inte ens med maktförtryck.
Jag tänker att de första kristna, martyrerna på Roms arenor var sådana. De var fyllda av gnosis/vetskap, hade Gud i sinne och själ och kunde inte ta bort det de visste var sant för dem, innerst inne: att vi är ett med allt, ett med Gud.
Jesus är exemplet här. Han dog inte för någons synd. Han lät sig dödas av övertygelsen att det inte spelar någon roll, eftersom han visste sanningen om sin rätta tillhörighet, den på Andra Sidan. Se hur jag dör och återvänder och lever för evigt med er, med oss alla, liksom vi alla gör på andra sidan, där vi egentligen tillhör och kommer ifrån. Han var martyr, den första. Men kunskapen var öppnad och fler kom efter, överlevde 300-talets maktcensur och inkorporerandet av kristendomen till Roms kejsarmakt. Det passade fint med ett nytt maktmedel för kejsaren. Men de äkta kristna, de som fått fatt i Kristusenergin i sina själar, överlevde ända till medeltiden då Katarerna utrotades av påvemakten. Men Sanningen går inte att döda, den lever ständigt och finns för oss att upptäcka, den. Sanning som är värsta hotet mot makteliten: att tänka själv och ha egen inre väg till frälsning. Äger vi den själva, då går det inte att skrämma folket till evig lydnad eller att ta patent på folks frid och övertyga oss om att bara genom präst och kyrkans lagar blir du välkommen till evigt liv. För det är ju något vi redan äger, i oss själva!
Katarina

Ensamhetsuppdraget

Av Kristina

Ensamhet. Jag vet nu vad magkrampen ville säga mig. Det var sista livrädd-steget ner mot att möta min födslorädsla: Övergivenhet!


I alla liv har jag upplevt detta. Nu är det dags att inte bara rensa minnet, karman, inte bara upprepa avsked, övergivenhet tills det inte finns fler aspekter där att utforska. Nu är jag kallad ner till KÄRNAN, alltings ursprung, ”the original sin”.

Min ”synd” är att tro på att Alltet övergav mig och att jag lämnade Skapelsen. Nu ska jag möta just detta. Att gå ner till födelsen, roten, alla födslar i alla liv på samma tema. Nu ska jag återuppleva just det traumat. Nu ska jag LEVA ENSAMHETENS SKRÄCK. Och inte bara det, jag ska älska den också. Omfamna och acceptera, finna mig till rätta med den – så att den integreras och kan få ro, slippa upprepas.
Jag ska släppa in mitt värsta spöke – och älska det!

Klart att hela systemet sätter sig på tvären, klart att magen krampar av rädsla. Klart att jag inte vill lyssna på detta, att öronen blockeras av tinnitus.
Men ska SKA dit nu? Jag ska!!!

Kristina

Tidigare inlägg

Gud på landet

Av Kristina

Att flytta ut på landet var den enda sanna vägen att nå Gud – som Skapare och det skapade.
Här finns Gudskontakten i allt, varje dag.
Här finns förundring och firande, medlevandet i årstider och dygn, anpassning till Moderns rytm, givande blomning och sömn.
Här finns det riktiga livet, möjligheten att dela det, att alls uppleva det. Här finns återfödelsen till det vi är skapta att dela och delta i. Det som Staden, teknologin och massmedia så effektivt omöjliggör.


Tack Gud att du sände mig hit!
Tack ljuset som ledde mig, tack glädjen och tack mig själv att jag hörsammade, förstod och följde efter.
Tack!